Blomster Postmän och Gäss

Hundarna börjar störtskälla. Först bryr jag mig inte om dem. 

Men hör ganska omedelbart att det inte är hörhallicunationer och förhoppningsskall utan att det är något RIKTIGT. Något VIKTIGT. 

Jag tittar ut genom fönstret i hallen på min väg nedför trappan och ser Den Gula Postbilen. 

Hm... Vad kan det gälla? 

Jag försöker pressa mig själv genom dörren utan att släppa ut de skällande och supernyfikna hundarna. Trycker ut buken först och sedan trökar jag ut resten.

Möts av en stor blomsterbukett under näsan. 

Oops, vilken överraskning!!! 

Blommor till mig??? 

Postmannen sa: 

"Du har väl gjort nåt bra igen"

och tillägger snabbt. 

"Som vanligt...". 

Oops igen. 

Säger han något sådant trevligt om och till mig??? 

För den här Postmannen är den som alltid är så arg på mina djur, främst min gås, salig Gåzart. 

Och jag blir så paff att jag av någon oförklarlig anledning väser.

"Har du märkt att han är död?", viskar jag där jag generad står, halvdöv, röstlös, blek, i raggsockor, mjukiskläder och håret på ända. 

Postmannen glor på mig, en smula medömkande kan jag ana, och svarar rappt men frågande. 

"Vem?" 

Jag blinkar till, trodde det var givet eftersom det är enda gångerna vi pratar, Postmannen och jag. Alltså då han är arg på gåsen som rusar fram mot Postbilen när han kör förbi Lyckopölen som ju vaktas av Gåzart.  

"Gåsen", väser jag fram. 

Då glor han lite, jag svär nästan på att jag såg att det ryckte lite i mungipan, och så svarar han. 

"Han ble la påkörd då?"

Jag står där i all min frodiga ömklighet och håller krampaktigt om den stora buketten i famnen och slår ner blicken och viskar uppriktigt. 

"Jag vet faktiskt inte, han låg död en morgon i dammen". 

Postmannen ser lite dumt på mig och vi står båda tysta och litet besvärade. I detsamma kommer Wanja med ett helt gäng duniga ankungar bakom sig. 

I ett tappert försök att lösa den något pinsamma uppstådda situationen, viskar jag. 

"Men där har du fler fjäderfä", och så nickar jag med huvudet i riktning mot horden ankbäbisar för vilken Wanja är anförare. 

Postmannen ser sig om, får syn på gänget, och börjar gå mot bilen samtidigt som han över axeln ropar.  

"Men de där är ju åtminstone gulliga..."

Öh?