Det är faktiskt sant!
Åh, vad jag blev glad när jag hittade det här brevet i postlådan igår!!!
Det låg i ett vackert kuvert med vackert textad namn och adress. Bara genom att ta i brevet kände jag att detta var något speciellt. Så öppnade jag och började läsa - sen fick jag sluta för tårarna steg upp i mina ögon och en hand kramade hårt om mitt hjärta och strupen snördes liksom samman...
Det var så fint! Att få läsa det som kvinnan skriver här i brevet gör den strävsamma och icke-lukrativa tillvaron som författare och bloggare, värd all möda! Det är ju precis det här som man vill med sina böcker, bilder, blogg, vykort, almanackor och föreläsningar! Man vill nå fram! Nå in! Vill få vara en del i processen att öppna andras ögon för det vackra.
För att se det lilla i det stora - och det stora i det lilla.
Säg, skulle inte också du bli rörd av att läsa de här fina raderna?
Kära Mickan! Tack för allt Du delar med Dig av till oss alla! Det finns ej ord för Dina underbara bilder och berättelser, man är med Dig där Du går fram. Det värmer ända in i hjärteroten. När jag tar min Sjösalacykel så njutar jag mer än förr. Du har öppnat mina ögon, fått mig att se allt i vår underbart fina natur. Det är en gåva att få sitta och se hur exempelvis myror stretar på i ullstrumporna - och det gör jag också för jag ber sällan om hjälp. Tack än en gång, Du härliga färgsprakande och Kramgoa Mickan!
Detta lever jag på länge, länge...
ETT BREV BETYDER SÅ MYCKET!
Puss o Kram, Eder Lanttant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar