Lanttant på vift i Storstan

På självaste midsommaraftonen åkte jag, en hemmakär lanttant, bort från Gården, Byn, Socknen, Häradet, Kommunen, Länet och Landet. På morgonen tog jag ett tårfyllt adjö till allt det jag älskar djupt och innerligt och tog med mig Somriga Sammelsurium ut på nya äventyr.

Destinationen var återigen Strasbourg dit jag ännu en gång gav mig iväg till för ett nytt jobbuppdrag, denna gång i två långa veckor. Resan gick ovanligt bra med tanke på att självaste resenären var jag…

Och vis av erfarenhet förra resan till Strasbourg då jag ju inte fick upp tågdörren på Kastrup utan bara chockad kunde se hur tåget sakta började rulla vidare ut från Kastrup vidare mot Köpenhamn medan jag stod där gråtande mellan vagnarna med obytbara flygbiljetter – så gick jag nu resolut till dörrarna redan vid Malmö och i tjugofem långa minuter hängde jag på låset, målmedveten som en hungrig varg, att jädrar i mig få upp den där jäkla dörren denna gång. Och si, jag lyckades och glad som ett barn vaggade jag in på Kastrups flygplats!

Så mycket midsommarkänsla hade jag emellertid inte och var förvånad över den stora mängd resenärer som var i farten denna dag. Jag blev som vanligt utslängd ur systemet när jag skulle göra min self-check-in på flyget och fick snällt trava över hallen och ställa mig i en otäckt lång kö för att bli incheckad manuellt. Jag vet inte varför jag inte kan checka in själv, funderar på om de har en våg under fötterna framför incheckningsautomaterna och att jag därför måste gå och checka in manuellt så de får se om det verkligen är en människa eller en mindre elefant som tror sig ska kunna flyga från Danmark till nån afrikansk savann nånstans.

Efter hela pärsen med incheckning och säkerhetskontroll och äntligen ha letat sig fram till rätt gate så tänkte jag att jag kanske kunde unna mig en Lilling och en öl. Så jag beställde en gammeldansk men när jag väl ställt mig för att njuta av detta och i mjugg säga skål och trevlig midsommar till mig själv, började boardingen på planet och jag var alldeles för nervös för att lugnt stå kvar och njuta av mitt dricka. Så det blev väl förhoppningsvis någon annan törstig resenär som kunde skåla midsommar med min lilling o pilsner...

Istället hoppades jag på en god macka och kanske en öl ombord på planet men fasen heller, det var en kaka… En söt kaka var inte vad hungriga jag ville ha så jag sa nej tack men köpslog med den manliga (nåja) flygvärdinnan så jag istället fick två glas vin, hehe. Ja men vadådå, är man smålänning så är man…

Jag kom fram till Storstan på kvällen och då jag gick genom centrala Strasbourg fick jag nästan chocken!!! Det var nån fotbollsturnering av något slag på alla skärmar och storskärmar över hela stan och just den här kvällen vann tydligen Frankrike denna bollek. Du milde vilket liv!!!!!!!!!!!

Jag, som mest bara hör granngårdens kalvar bröla om kvällarna, blev fullkomligt livrädd. Bilar tutade, folk skrek, folk hängde ut genom bilar, fordon, fönster och balkonger och skrek och gapade, flaggor vajade och musik dånade.

Öh, mitt i allt detta gick en frodig tant från Småland i fotriktiga sandaler och undrade vad i herrans namn som stod på. Hade det varit en lyckad hästpremiering måntro?

Äntligen framme vid det gamla katolska klostret från 1600-talet där jag skulle bo och arbeta under två veckor väntade en smärre utmaning som bestod i att bära min tuuuunga resväska som om Lufthansa varningsmärkt med orange lappar ”OBS HEAVY” (faktiskt bara väskan och inte dess ägare) upp genom de smala, vindande smala stentrapporna som i spiralform ledde upp till det våningsplan när jag skulle bo.

Väl inne i mitt lilla rum med tjocka stenväggar, vilka kapslat stadskärnans all sol och all värme och därmed gjorde mitt rum till en veritabel tropisk regnskog, var det dags att börja plocka upp ur resväskan. Men där fanns inte en galge så långt ögat kunde se så jag gav upp den tanken och istället blev det till att leva i kappsäck dessa veckor – allt går! Jag hade i alla fall en liten toa och en liten duschanordning, den sistnämnda tarvade emellertid en hel del övning för att så kunna genomföra en tvagning.

Sängen var rustad med både filtar och täcke men dessa var naturligtvis icke ens att tänka på utan ett tunt lakan är vad en (s)vallande tant som jag, på sin höjd, kan ha på sig under natten för att kunna sova.

Men med denna hysteriska fotbollseufori utanför fönstret så blev det inte mycket sova av, det kan jag lova…

I mitt lilla rum fanns också en liten kokplatta. Under första natten råkade jag ett par gånger få syn på att kokplattans lilla lampa som stod riktad just mot min säng, en och annan gång lyste illande röd då jag öppnade ena ögat. Plötsligt blev jag obehaglig till mods och steg upp, med lakanet svept runt frodigheten, och vände på plattan så lampan stod in mot väggen. Min konspiratoriska fallenhet löpte amok och jag fick för mig att några kvarlevor av bevakning av KGB eller SS fanns kvar i det månghundrade gamla huset så jag fabulerade en kamera bak den där lilla röda lampan som bara lyste något kort ögonblick och bara då jag väldigt oväntat (ur bevakarens perspektiv alltså) snabbt och plötsligt öppnade ena ögat.

Men efter någon dag blev jag onödigt bryskt varse om vadan detta lysande öga betydde. Det märkte jag när jag ställt min necessär ovanpå plattan. Efter en stund kände jag att del luktade bränt gummi…

En lärdom – ställ inte necessärer på varma kokplattor…

Lärdom nr två. Stäng bara av plattan när en liten röd lampa lyser istället för att rusa upp mitt i natten uppskrämd av det egna sinnets konspiratoriska spionthrillers…

Första dagen i Strasbourg, innan deltagarna från övriga länder hade anlänt, så hittade man mig på en av de många uteserveringar som finns i centrala Strasbourg. Hungrig som tusan efter att ha lyckats med bedriften att ha misslyckats köpa såväl frukost som lunch. Men jag hade i alla fall lyckats handla tvål, vatten, toapapper o några plastmuggar så jag skulle få min vardag att funka någorlunda.

Du som kanske trodde att jag åker ned till Strasbourg och lever lyxliv har fatalt fel. Jag åker hit för att möta, träna, inspirera, engagera ledare för ungdomsorganisationer i "Trans-Europa" vilket omfattar EU:s länder, Östeuropa, Kaukasus och länderna i norra Afrika.

Jag berättar, med ursprung i min roll som journalist, bloggare, författare o fotograf, om det fria ordet, om olika dimensioner av demokrati, jag försöker entusiasmera medmänniskor att påverka och förändra och visa o lära dem olika metoder att kunna göra det.

Jag håller workshops i konflikthantering o försöker visa på vägar att hantera dessa situationer o jag utbildar o uppmuntrar mina vänner om metoder såsom Peer Education för att skapa positiva o hälsobefrämjande gruppnormer hos unga människor. Å ibland så sjunger jag visar mina foton o läser högt ur mina böcker. Åtminstone när jag lyckats få i mig något att äta så jag har energi till slika utsvävningar.....

Ny morgon. Jag mår ganska bra. Mina somriga sammelsurier har hitintills mest varit av angenäm karaktär - förutom smärre skräckupplevelse i går kväll då jag var ute och åt och satt i godan ro när typ 57 franska fotbollsfans stormade in i det skyddsrumsliknande rum där jag satt på kvällen för att äntligen få käka. När alla stormade in sattes en storbildsteve på och fansen blev som hade de ett jordgetingbo i ändan.

De skrek, jublade, dansade på borden, skrek, bufflade och buffade, tjoade o gapade. Ett par stackars kypare bar in enormt stora tillbringare öl, om o om igen.

Jag blev smått skrämd av detta oerhörda liv och drog mig undan till toaletten - men där blev man inte långvarig...

När jag kom tillbaka hade jag djärvat till mig lite och frågade käckt en man intill om det gick bra för Sverige i den däringa fotbollsturneringen som de glodde på... Hm... jag väckte reaktioner o blickar som om jag vore från en annan planet och plötsligt insåg tant att hon nog gjorde bäst i att gå tillbaka till klostret...

Idag sprang, nåja, jag iväg till en liten affär för att proviantera. Så strax var tillvaron säkrad för ytterligare några dygns överlevnad i det gamla klostret. Jag investerade i nödvändiga persedlar såsom vatten, frukt, toapapper och en redig och rejäl skurtrasa! Det sistnämnda insåg jag ganska inledningsvis var nödvändig att införskaffa. Varför? Jo, för att det är ett rent konststycke att duscha i båset.

Man jag fann på råd, nja, inte helt och fullt kanske därför fortfarande blev hela golvet täckt av typ två centimeter vatten som aldrig försvinner eftersom det inte finns någon golvbrunn... Duschen består av en enda stråle som pekar snett utåt rummet istället för in i hörnet vilket gör att golvet omedelbart blir blött då det inte finns något draperi eller annat skydd. Duschen är även utrustad med en reduceringsfunktion som gör att den stänger av sig efter ett visst antal sekunder.

Några dagars övning ledde emellertid fram till en högst avancerad taktik: Jag ställde mig på kanten av duschhistorien med en fot på kanten och en nere i själva baljan och mötte då upp strålen, fångade den med kroppen liksom samtidigt som jag baxade upp buken mot knappen och liksom häver mig mot den när den ideligen stannar. På så kunde jag, om viss med viss möda, genomföra en tvagning.

När jag tvålade in kroppastollen fick det ske utan vattenflöde för det blev helt enkelt för många saker och manövrar att matcha och hålla igång samtidigt. Men efter att intvålning var genomförd var det förstås dags att skölja av sig - men då har jag kommit fram till ett det var än enklare att vända sig, byta fot på kanten med den som var i baljan och byta buken mot ändalykten som jag då baxar upp mot duschstrålens knapp.

Slutsats? Att det har sina fördelar att vara storbukad och storrövad…

TC:n (Training Course) tuffade på. Om dagarna jobbade vi på. Arbetsdagarna var långa och många, vi började tidigt och framför allt höll vi på sent, många gånger körde vi igång med den sista sessions klockan 21 på kvällen. Samma tid som jag går och lägger mig när jag är hemma i grönskan på Gården.

Alla de andra är på besök i Europaparlamentet idag men jag är kvar vid min läst och förbereder en workshop i conflict management.

Jag känner mig motiverad o ganska stark eftersom gårdagens workshop jag höll i Peer Education gick så bra och alla, verkligen alla, var så engagerade i det rollspel jag förberett åt dem att utveckla. Ett rollspel som baserades på att ett hatbrott till följd av diskriminering och förakt just hade begåtts och de val vi själva har att göra i en sådan situation. 

Efteråt kände jag mig så tacksam o lycklig över den entusiasm och värdegrundande diskussioner som jag fick vara delaktig i att skapa!

Nu jobbar jag alltså på att förbereda en ny session som jag kommer fokusera mest på intra-personal conflicts och intercutural conflicts. Arbetsmetoden är non-formel learning, alltså inte konventionellt ”pluggande” utan vi kör olika workshops, grupparbeten, rollspel, individuella övningar kombinerat med arbete i mindre och större grupper. Själv höll jag workshops i e-demokrati, konflikthantering och kamratlärande.

Håll tummar o tår för att jag ska lyckas förmedla givande o värdefulla kunskaper o insikter som förhoppningsvis kan leda till att se i framtiden är medvetna om sin egen individuella förmåga att hantera konflikter men också hantera konflikter mellan grupper som var o en kämpar för sin sak såsom religion, kultur, territorier o normer. Jodå, jag vet att det är motvind men man måste åtminstone försöka kämpa för en bättre o mer solidarisk o demokratisk värld!!!

Varm kram om er!

Här ser du avslutningen på min workshops om konflikthantering där varje deltagare tände en tändsticka och sedan inleda med: When I will be back in my country I will try to… och sedan berätta vad de hade för ambitioner när det gäller att hantera sina inre och yttre konflikter i framtiden. De fick inte prata efter att tändstickan slocknat.

Ibland, när tid fanns, gick jag upp till min lilla vrå för att jobba. Dit tar jag mig genom små trånga stentrappor som snurrande tar mig upp i det gamla katolska klostret o dit mörka små vindlande gångar leder mig fram till just mitt lilla rum någon stund då o då när jag behöver retirera eller hämta saker.

Jag behövde ju knappast överväga några större kulinariska matlagningssessions i alla fall på min lilla platta. Faktum är att jag inte använde den en enda gång, mer än den gången då jag värmde en necessär på den. Ikväll har vi vår interkulturella kväll och då ska jag sjunga lite ”Swedish Folklore" för vännerna.

Men nu måste jag iväg igen för nu väntar en hel eftermiddag med föreläsning o debatt om olika dimensioner av demokrati.

Öh… Gör bara ett kort men nödvändigt inlägg: Här skriker alla som galna, biltutor ljuder i galna serenader, ansiktsmålade fanatiska fotbollsfans utrustade med megafoner.... Öh, om man inte gillar fotboll o ikväll befinner sig här i Strasbourg - ja , då gör man nog bäst i att hålla truten o bara le o se glad ut.... (och smita iväg nånstans där det INTE är fotboll på storbildsteve... Här har jag det bra som ni ser)


Här lyser minsann flitens lampa fastän timmen är sen. Oleg från Ukraina berättar om krisen, konflikterna, kravallerna och demonstrationerna i Ukraina. Oerhört starkt och berörande. Så oerhört skrämmande...









Here we go again. Nu är jag med ett gäng från Algeriet o Marocko så nu måste jag ropa glatt när de små gröna männen från Ma.... Eller är det kanske de vita? F-n vet.... Men jag lär bli varse om jag skriker på fel ställe....

Gud vad jag längtar hem till lite hederlig äggsökarjakt, hundkissrundor o stilla nakenbad i Lyckopölen om kvällarna.... Snart!

In shallah....



En och annan kväll gick vi tillsammans till något annat ställe för att äta. Det känns lite underligt att vimsiga jag, en smått eremitisk o allmänt förvirrad Lanttant från Smålandsskogen, plötsligt ansvarar för att ledsaga ett gäng unga vänner från Ukraina, Marocko o Georgien fram genom Strasbourgs kvällssolsdränkta gator för att hitta fram till den libanesiska restaurang där vi o alla de andra deltagarna ska sammanstråla.


Men utan att tveka följer de mig lika följsamt som kycklingar följer sin hönsmamma. Kanske är det min vana med höns som gör att de, ungdomarna alltså, visar mig sådan tillit?


Så här trevligt hade vi det sedan!

Ja, jag måste ju i ärlighetens namn erkänna att mina måltider här nere skiljer sig något från mina vanliga rutiner o sällskap :-)

Men jag misstycker inte - tvärtom ;-)

Här har vi kvällens sista session där var och en av deltagarna på ett illustert sätt presenterar sina länder och sina organisationers mål och syften. Skratten var många och kreativiteten flödade!


Men var är plötsligt den kvällströtta lanttanten? Har hon gått och skaffat sig sena kvällsvanor - jag tror det föreligger viss risk för det...



Men va fasen....... Så är jag på ännu ett ställe där bara fotboll gäller - vad har jag gjort för fel????

En man bredvid mig tyckte det var väldigt märkligt att jag var så okunnig och fotboll och frågade mig om jag ens visste vad det var. Jag sträckte på mig så barmen stod rätt ut (nåja) och sa mallig:

”Jodå jag vet visst vad fotboll är, det är när överenergiska och inte sällan skitsnygga unga män springer omkring och jagar en boll på ett tunnland istället för att bruka nämnda tunnland…" 

Eh…. Jag steg INTE i graderna…

Tid för morgonrapport från en lanttant i exil:

Morgonljuden är desamma varje morgon. Duvor som kuttrar, klackar som slår fort, tydligt jäktat, mot gatstenarna medan munnen som tillhör fötterna i klackarna pratar smattrande franska i sin mobil.

Kvarterets (p)ilska katt skriker som vanligt ut sin trängtan och längtan efter en fyrfota morrhårsförsedd kompis. Spårvagnarna som dundrar en bit bort, bilar som gasar och tutar och så förstås, kyrkklockorna som slår i alla väderstreck. Maffigast är förstås katedralens, wow, jag ska försöka fånga det så ni för se och höra hur mäktigt det är.

Till morgonljuden hör också det hårda rasslet som kedjorna ger ifrån sig då människor i både mitt 1600-talshus samt i husen på andra sidan den lilla gränden säger hej till en ny dag genom att beslutsamt dra upp sina på utsidan sittande persiennerna av plåt. Till morgonritualen hör också att jag har minst ett svettanfall i den höga luftfuktighet som bildas i mitt lilla rum efter vedertagen morgontvagning vilket förvandlar mitt rum till en djungel i Amazonerna. Det enda trevliga med det är jag ibland då lekfullt tänker att det ju i så fall måste göra mig till en riktig Amazon

I dag blev jag glad! Jag träffade en kyckling!!! Mannen som driver restaurangen här, och hans dotter, satt och gullade med sin kyckling. Nej, den ska inte ätas utan är deras husdjur. Och vet ni vad, kycklingen förstod svenska!!! Jag satt och kuttrade med den - glad som ett barn över att äntligen få prata med djur i stället för människor...

Nu ska jag iväg, idag ska jag berätta om svensk e-demokrati för vårt multikulturella gäng och ni ska veta att för varje dag jag är här blir jag än mer ödmjuk och stolt för den demokrati vi har i Sverige, låt oss för guds skull värna om den!!!

Igårkväll smet jag ut en stund och åt middag alldeles själv. Eller jag trodde jag gjorde det. Jag valde ett litet ställe där teven inte var alltför stor. Men jodå, fotbollen gick på teve där också. Hur som helst så blev jag snabbt uppraggad av en hund som blev en hängiven beundrare. Det slutade med att jag flyttade över till det trevliga paret som ägde hunden och jisses vad trevligt vi hade!!!! De gjorde hela min kväll och vi delade sallad och vin. Sedan bjöd de mig hem till sitt hem en kväll senare i veckan så jag skulle få äta deras hemlagade mat!

Snacka om vänliga människor.

Och hundar...

Kära vänner. Jag är genomsvett av flera anledningar. Dels av lättnad att jag vid det här laget klarat av alla mina egna workshops under de här dygnen i Strasbourg. Jag är också genomsvett för att det är varmt och "åskigt" ute. I tre dygn beklagade jag mig för mina kamrater om den förfärliga åskan som i stort sett paralyserade mig - innan jag fattade att det var spårvagnen.. (Eh, pinsamt....)

Just nu är jag genomsvett för att jag ska spela social OCH normal på samma gång nu ikväll. Du milde! Jag är bjuden hem till "the president" av organisationen som hyrt in mig. Kors. Så nervös jag är för detta¨, socialisera o verka normal...

Å så får man inte bli för full heller, annars ligger det liksom nära till när man är så stimmig som jag är nu...

Helst vill jag bara hem och gegga ner mig bak dyngan ihop med Johanna Nöffe och känna mig som hemma liksom....

Snälla, håll tummarna för att jag ska klara att framstå som åtminstone någorlunda normalfuntad - fast jag ju inte är det.............. Kvällspuss!

Överlevde! Kvällen var okej, klarade nästan av det sociala eftersom det var ganska avspänt då vi var på chefens kolonilott så jag kände mig nästan hemma där i spenaten.

Alla männen tog av sig skor och strumpor och vek upp byxorna ett par slag och satt där och liksom asade sina fötter fram och tillbaka i gräset, antagligen som ett uttryck av Stor Frihet.

Fast jag behöll s(k)andalerna på, för allas trevnad liksom eftersom de hade suttit på ett tag och fötterna redan hade börjat fylla ut tomrummen mellan remmarna och hade jag tagit av mig hade kanske fötterna legat nära till hands att hamna på grillen...

Men det var inte det jag ville berätta utan jag ville beskriva hur kvällen avslutades!!!

På natten när vi var tillbaka i city gick vårt sällskap, tre män och lilla jag, som inte hade en aning om var vi var, till en möjligen något litet obskyr bar där massor av män satt uppradade intill varandra och rökte vattenpipa och glodde på den däringa evinnerliga fotbollsturneringen som verkar följa mig som en skugga.

Just mitt lilla sällskap hade ett eget stängt rum med stora glasdörrar där röken låg tung. Men jag var för nyfiken för att sitta där och uggla med tre karlar som jag umgåtts med  hela kvällen redan. Så jag stegade ut från det särskilda stängda rummen och satte mig istället í den stora lokalen - där röken, om möjligt, låg ännu tyngre!!!!!

Harregu! Ni skulle fnissa åt scenen, långa rader av unga mörka brunögda män i tajta svarta T-shirts och med mer eller mindre rakade huvuden som rökte och glodde på teven och så - oops - så bröts plötsligt mönstret abrupt.

Där, likt en rysk Babushka satt en trind lanttant i sina färgglada flaxande Gudrun Sjöden kläder och sjalar och bröte och glodde rundögt på allt hon såg.

Jag varken rökte eller glodde på teven, fullt upptagen att ta in själva scenariot och skrattade inombords åt den udda figur jag utgjorde i sällskapet, dubbelt så gammal och dubbelt så tung och dubbelt så ljus, ja du milde vilken komik....

Det skulle ni gärna velat ha ett foto på väl - men nä, det får ni inte. Hehe.
Nu är det project management som gäller.
Ha en fin dag govänner!
Puss!

Igår kväll/inatt bjöd livet mig på en ny upplevelse. Jag blev bjuden till mina muslimska vänner för att fira att solen hade gått ned efter deras första dag i Ramadan. De är tio stycken som ur "mitt" gäng här som firar Ramadan och gårdagens sessions blev mot slutet litet tröttsamt för dem utan mat och vatten hela dagen. Så igår kväll blev jag oväntat inbjuden till studentkaféet där de samlats för att äta och dricka. Mamman till en av deltagarna hade kokat en stor kastrull underbar soppa som vi åt med stor aptit (ja jag har ju alltid god aptit så jag kunde nästan äta lika girigt som mina tio Ramadanfirande vänner).

När den värsta hungern lagt sig övergick stämningen i en behagfull och fin atmosfär där vi delade med av oss själva och berättade om våra respektive liv och kulturer. Jag är så tacksam för allt detta som jag får uppleva och de många perspektiv på livet som mina upplevelser skänker mig.

Okej - Ny Lanttantsrapport. Jag blev lite inspirerad av mina muslimska vänner i går kväll så jag fick vara med dem att fira att den första dagen av Ramadan var genomförd och då vi efter solens nedgång åt tillsammans.

Så igår beslöt jag mig att också fira Ramadan, dels för att jag ville visa min respekt för deras högtid samtidigt som jag var lite nyfiken. Så igår varken åt eller drack jag något alls förrän efter solens nedgång strax före klockan 22. Det var mäktigt faktiskt. Jag har fastat många gånger förr men detta var annorlunda. Kanske för att jag i stort sett hela dagen var tillsammans med andra som också firade Ramadan?

Vi tog båten tillsammans och åkte längs floden Il. Men när vi stävade fram intill en jättestor fontän som sprutade vatten fick vi hålla munnarna hårt stängda så vi inte fick in något i munnen...

Jag såg nu alla fina byggnader och hus från ett annat perspektiv. Besökte EU parlamentet vattenvägen. Betraktade par som satt på filtar i gräset och höjde sitt rosevin och skålade med oss när vi passerade. Tittade på hundar, många hundar, och på folk som satt på soffor och kastade bröd till änder och svanar.

Jag tittade trånande på en fantastisk uteterass på en restaurang som jag otroligt gärna skulle velat sitta på men där var priserna sannolikt långt ifrån att passa min pluska. Vad jag inte visste då var att jag minsann skulle få min längtan uppfylld - efter bara någon dag...

På eftermiddagen hade jag lite fritid i mitt schema och jag gick till katedralen. Där köpte jag ljus som jag tände och satte bland hundratals andra brinnande ljus.

Sen satte jag mig i denna helt obeskrivbart mäktiga katedral och lät tankar och tårar flöda fritt. Jag fylldes av så många känslor. Jag grät för sorger och smärtsamma upplevelser i livet, över oförrätter, ondska och elakheter.

Men jag grät också av tacksamhet och ödmjukhet inför nuet. Inför livet. Av glädje över allt jag får förmånen att uppleva och vara delaktig i. För att jag får ge och förmedla kärlek, hopp och nya perspektiv – och själv ta emot detsamma.

Så när jag en timme senare gick ut från katedralen kände jag mig både lättad, stark och närmast lycklig. Nästan som en smula renad liksom. En konstig men fin känsla!

Men jag får tillstå att jag var en smula matt på kvällen då möttes jag mötte mina muslimska vänner igen i det gamla studentkaféet. Mest var jag törstig. Men när jag skulle ta vatten så visade det sig att så skola jag icke göra. Utan fastan bröts med dadlar och mjölk! Öh… Okej, bara att gilla läget. Ska fastan brytas med dadlar och mjölk så blev det också dadlar och mjölk som tant satte i sig.

Sedan bröt vi bröd och delade med varandra. Jag fick sådan uppskattning och steg nog typ sjutton grader i dessa människors sinnen, de bugade, log, tackade och reste knutna nävar i segergester upp mot taket för att visa vad de kände för att jag inte bara respekterat utan också fastat och firat Ramadan tillsammans med dem. Jag var glad och stolt över gemenskapen de inneslöt mig i.

Lite tokigheter sker ju emellertid alltid när jag är med. Så även nu. Pratade länge med en synnerligen rar kille från Turkiet som heter Mohammed. Han försökte lära mig att uttalade korrekt och det lät i både satsmelodi som när jag ropar på Johanna Nöffe hemma. Jo - hann - na. Mu - hamm-ed.... Det sa jag till honom. Men han tyckte inte alls att det var gulligt att jämföras med en gris...... Konstigt va?

Ehuru, gemenskapen bröts abrupt därför att fotbollen tog snabbt över alltsammans. Ojojoj. Algeriet spelade ju! Fast jag satt tillsammans med muslimer från både Turkiet, Marocko och Algeriet så var det Algeriet som samfällt gällde. Så snabbt fick jag lära mig att Algeriet hade grönklädda pojkar som jagade bollar och sen var de vitklädda pojkarna några andra som jag inte fick heja på.

Jag kröp upp i ett hörn längst bak i lokalen där jag iakttog och lyssnade, registrerade och memorerade. För man vet aldrig när detta kan komma till nytta i kommande litterära sammanhang…

Men nu måste jag rusa.
Jalla Jalla…
/Eder lanttant i Storstan

Sista kvällen i Strasbourg hade alla andra åkt hem till sina hemländer utan lilla jag… Så fick jag en idé! Jag chansade och sms:ade min journalistkollega, vän och släkting Rolf Fredriksson, SVT:s skicklige utrikeskorre som jag visste befann sig i Strasbourg, och si, det funkade!

Så efter ett par messutbyten hade vi bestämt date vid katedralens fot klockan 20.00. Inför vår date förberedde jag mig och packade i min väska ned champagne och muggar i syfte att få nöjet att göra det som jag såååå många gånger sett andra göra i Strasbourg, nämligen sitta invid floden Il och dricka något gott tillsammans med någon god vän.

Rolf blev en smula förvånad först men snart vandrade vi ned mot floden och jag hade ju till och med varit så förutseende att jag hade sett ut platsen var vi skulle sitta.

För så romantiska som att sitta och kuttra på en filt i gräset var inte riktigt aktuellt i vårt fall utan jag tyckte att en konventionell soffa var mer lagom för oss - vi som befann oss mitt emellan ungdomar (som oftast halvlåg och kuttrade på gräset) och pensionärer (som satt på rejäla soffor och matade änder) liksom…

Glada tongångar blev det omedelbart och vi bjöd varandra på berättelser ur våra respektive yrkesliv och en och annan släktskröna.

Efter champagnestunden invid Ils lättströmmande vatten med både änder, svanar och en och annan sothöna bjöd Rolf mig på en helt fantastisk underbar middag på en helt fantastisk fin restaurang (jodå - det var DEN restaurangen som jag trånande betraktat flera gånger) där vi satt högt ovan flodens vatten och sakta mötte kvällens mörker som lade sig över Strasbourgs inre kärna som ligger famnad av floden Il på alla håll.

Jag åt förresten gåslever för första gången i mitt liv (har dock inte berättat detta för Otto-Lotta Gåskarl här hemma! Du får inte heller säga något till honom!!!) Så det var en riktigt härlig kväll som satte punkt för mitt tvåveckorsuppdrag i Strasbourg. Tack Rolf för en underbar och minnesvärd kväll!!!

Åh dags för hemfärd. Men åh så kämpigt det är att resa. Jag stimmar o stressar, pustar o stånkar något alldeles väldeliga när jag högröd o svettblank vaggar fram i dessa för mig artificiella miljöer. Pulsen är hög som hade jag bestigit Mount Everest (vilket ju är högst sannolikt ...) o ögonen klotrunda av förvirring o blicken flackar vilt o hysteriskt i konstant skräck över att hamna på fel plats, plan, tåg, spårvagn, buss o hamna i en avlägsen återvändsgränd, eller ännu värre, i en stooor stad.

Nåväl, det mesta har hittills funkat någorlunda förutom ett litet uppiggande morgongruff i vilket kombattanterna bestod av två busschaufförer som slogs om samma parkeringsutrymme, "min" chaufför förlorade dessvärre kampen varpå hela resan till Frankfurt malde hans käkar så att tinningarna pulserade o rörde sig ut o in som gälarna på en fisk.

Jag vet för jag satt precis bakom honom så jag kunde, smått roat, iakttaga detta på mycket nära håll eftersom det tar två och en halv timme med Lufthansas flygbuss från Strasbourg till Frankfurt.

Å när jag efter resan försökte mig på ett litet leende o ett "merci" till busschauffören surade han fortfarande och hängde med huvudet likt kammen på en utslagen tupp.

När jag skulle checka in i Frankfurt var mitt bagage två kilo för tungt o jag fick inte checka in. Generad och svettig tog jag min väska o asade iväg en bit bort mot ett hörn där jag sen påbörjade en utgallring av packningen. Lyfte över ett par saker till handbagaget o gjorde sen bedömningen att jag var tvungen att offra en del persedlar.

Beslöt då att lämna mina handdukar som efter 27 duschar i mitt lilla regnskogsaktiga rum i klostret var rejält ofräscha o sunkiga o fuktiga. Såg mig omkring o fann en soptunna där jag hastigt knölade ned mina handdukar och skulle precis gå när en mager och skäggig man, som sannolikt inte gör annat än vittnar papperskorgar i jakt på pantflaskor o annat, dök upp och rotade runt just i "min" papperskorg.

Förfärad såg jag på när han fiskade upp mina handdukar, förde dem till sin näsa o sniffade på dem varpå han ögonblickligen kastade tillbaka dem med en äcklad min i sitt härdade ansikte.

Du milde!!!

Djupt generad hastade jag bort därifrån livrädd att nån skulle koppla ihop dem med mig - handdukarna alltså.

Men ta mig tusan - två kilo lyckades jag banta bort ur väskan o fick "beröm" av den söte mannen som tidigare nekat mig.

"You see Madame" sa han glatt o log glatt o triumferande och gjorde tummen upp.

Då pekade jag på mig själv o frågade:

"Öh, what about me - am I not too heavy?" 

Då slutade han le o nickade sakta, nästan sorgset o sa;

"Oh yes, but there is nothing we can do about it..."

En glad, lättad och lycklig Lanttant som äntligen kommit hem till spenaten igen!!!

Å ingen mer fotboll...

JAG ÄLSKAR LIVET!!!