Rättframhet...

För några helger sedan var jag ute på ett jobb för Bladets vidkommande. Det var ett evenemang ute på Landet. Det hela skedde en lördag, vädret var vackert och platsen var hyfsat tätortsnära beläget.

Det innebär att med automatik att Landsbygdsbefolkningen flirtar med Stadsborna och vill ha ut dem i Skogen.

Det innebär med automatik att Stadsborna tittar på varandra och nickar i samförstånd över det faktum att de ska ta sig ut på det pittoreska Landet för att se lite hur de stackars fånarna därute lever och har det.

- En stund kan vi väl åka, barnen kan ju tycka det är kul att se lite djur...

Jag var som sagt där för Bladets räkning och skulle göra ett litet rep från den här lilla tillställningen. Jag sökte upp en liten klunga människor som gick längs en liten skogsväg bak lagårdsbacken.

De nickade lite trevande mot mig, min kamera och mitt block. Så där som folk gör mest mot en reporter. Med en blandning av misstänksamhet men även förtjust genans över det faktum att de minsann nu kanske kommer hamna i Bladet...

Så kom några djur framsläntrandes mot oss och ställde sig alldeles nära i hagen intill oss.

En kvinna (Stadsbo) utropade kollrande förtjust medan hon samtidigt böjde sig ned mot Barnet i sin hand.

- Men ååååh, så sött, titta, han har ju örhängen, ser du!!??

En annan Stadsbo, förmodad make till den kvittrande kvinnan, sade lite dovare, nästan som om han skulle släta över hustruns kvitter.

- De e väl sån där märkning väl? Ursprung och sånt?

- När de ska skickas till slakt o så?

Lite försiktig men samtidigt förhoppningsfull om att vara insatt i sakernas tillstånd.

En äldre kepsbeklädd herre, med största sannolikt före detta bonde, svarade:

- Jodå, dä ä märkning,som di sa ha när di går te slakt.

Djurägaren själv bröstade upp sig. Visade vart skåpet skulle stå.

- Men just dihäringa, di sa växa te si nöet år fösst innan ja skecker dum te slackt.

Nu harklade jag mig litet förstulet. Ville liksom ställa mina frågor för att kunna göra mitt jobb. Alla blickar vändes åter mot mig och mina attribut, det vill säga kameran och blocket.

Så fick plötligt det lilla barnet luft. Pekade med sin lilla trinda hand mot mig och sa rättframt;

- Du har ju också örhängen!

Mamman och Pappan fnissade lite generat över sin telnings kommentar. Men Bonden, den rätte djurägaren, han fanns sig kvickt. Lite för kvickt tycker jag.

Rättade till kepsen medan hans ögon snabbt for över min lekamen. Och med sina vana "gissa-vikten-på-suggan-blick" sävligt, inte raljerande utan bara krasst konstaterande, sa;

- Men du behöver knappast växa te di mer...