Gla i hatten...

Jag började fnissa när jag fick syn på det här fotot för en stund sedan. Fnissade främst därför jag alltför väl mindes vad som låg bakom det som här på bilden sker...

Det är en lång historia. Men för att göra den kort(are) så började det hela med att jag och Husfar var oense om en sak. (Ja ja, jag vet, vi är oense om det mesta...)

Nåväl, jag hävdade en sak medan Husfar bestämt vidhöll sin åsikt. Med betoning på "bestämt".

Men jag höll ensvist fast vid min åsikt, fattas bara annat! Man måste ju försöka leva upp till rytktet om "istadig käring", "redit surträ å vre-borr" o "urgammel skrangelbent lanttant"...

För att understryka att jag vidhöll min åsikt, sa jag med emfas:

- Jo, sanna mina ord! Och om det nu, mot förmodan, inte skulle vara på det sättet som jag säger - ja, då kommer jag att elda upp min hatt!

(Jag sa inte ÄTA upp min hatt, som väl annars brukligt är i sjäva talesättet, för då hade jag fått höra att det var väl intet förvånande, så mycket som jag ju äter... Nej, jag sa; ELDA upp min hatt...)

Men, kära vänner, hualigen, det svider och det vänder sig i magen över att behöva erkänna ännu ett tillkortakommanden - men jag hade faktiskt fel!!!!

Knorr och morr!!!

Suck och stön!!!

Fast jag höll minsann mitt vad! Och jag höll minsann min insats - därvidlag kan ingen tvista!

Alltså, jag eldade upp min hatt!

Det hela skedde dessväre till hela familjens stora förtjusning - ty samtliga índivider i familjekonstellationen hatade Husmors hatt.

Eller var det just åsynen av Husmor i hatten. Själv var jag glad som en lärka när jag bar min fina sommarhatt, men... Ja, inte vet jag hur det egentligen var med den saken.

En sak jag dock med största säkerhet VET är att ALLA, verkligen ALLA, blev mycket glada, lättade och förtjusa över det faktum att hatten lades på bålet och blev lågornas rov...

Endast Husmor stod där intill elden, atmatisk eländig och vresig efter att ha förlorat både vad och hatt...

Men hör ni!!! Titta - det blev ju faktiskt en "Mickans Tänkvärdhet" av detta!