Den Nya Tiden...

Här på gården råder nu Den Nya Tiden.

Eller så kan man uttrycka sig så här:

Den Stora Husmodersflykten…

Vadan detta? Jo, nu arbetar Husmor borta i Långtbortistan igen och har därmed flytt gården. Åker i gryningen långt innan solen kastat ljus över åker och äng och kommer hem flera timmar efter att natten kapslat nejden i mörker och kyla.

Hundrundorna företas i mörker och jag trippar omkring ute på vägen med mina reflexförsedda vovvar. Svallis råder än här, än där och det flortunna lager av snö och rimfrost som natten skapat, ger ett förrädiskt intryck att marken är säker att beträda.

Men ack, så fel aktigt äro icke detta intryck!!! Jag har redan drattat omkull två gånger under hundrundan i dessa tidiga morgontimmar! Grrrr, morrande, muttrande, svärande och full av snö och väta reser jag mig och trippar ilsken vidare framåt med små, små steg.

Sannolikt en syn för gudar där jag går framåtböjd med händerna rätt ut från kroppen, ständigt beredda att ta emot vid nästa fall. Som en badboll på två pinnar, som min salig far skulle sagt…

Och det värsta är att då jag beklagade mig för Husfar om detta sa han;

- Men för schööen, du måste ju akta hunna när du far ikull så di inte hamnar under dej!

Grrrr igen. Så fräckt va!!!

Nåväl, det går dock inte att ändra rådande väglag, väderlek eller tillvaro utan det är bara att gilla läget.

Så jag har, trots allt, försökt åstadkomma grimasliknande rörelser i mitt anlete som ska föreställa slags förbindlighet och med hundögon, om misstänkt grislika sådana, tittat på Husfar och inställsamt frågat huruvida han kan tänka sig ta sin Massey Fergusson och pluttra iväg även över Stuvegärdet upp mot tarmen och skogsbrynet.

Detta för att jag och hundarna ska kunna företa våra rundor där så att vi slipper såväl den svallis som trafik som råder på allfartsvägen.

Varför då, undrar ni kanske? Jo, nu har ju plötsligt storstövlarna bytts till en mer civiliserad skobeklädnad vilken inte är lämpad att pulsa omkring i vare sig skarsnö eller djupsnö.

Har ni försökt att gå på hårdskarsnö med civiliserad skobeklädnad? Det är inte lätt. I alla fall inte för en badboll med två pinnar…

Ack, det är med stor glädje och förväntan som jag ser fram emot nästa gång vi kan företa morgonrunda då vi istället för beckmörker kan få möta dagen och välkomna solen som kämpar sig upp över skogsbrynet. Tids nog så…

Dessutom är det väl så att Nya tider är Skönsamma tider? Eller?

Nä hör ni, nu måste jag hasta iväg - Långtbortistan väntar…