FärgGLAD MIDSOMMARHELG!

Ojoj, det snurrar på minsann i livet. Jag har varit på ny bakboksturné i veckan och hinner knappt landa mellan varven för då ska ju alla bilder göras ut, texter skrivas och recept bearbetas.

Men givetvis vill jag önska er all en ljuvligt skön midsommarhelg med många fina stunder, sköna möten med människor och miljöer fast ändå tid för stilla stunder för dig själv och dina tankar.

Midsommarkramar från oss här på gården sänds till er alla i form av färglada foton!

Midsommarpussar!
Mickan och Göran

Rop som väcker minnen...

Jag var nere vid sjön igår. Lommens ödesmättade och läte ljöd över Tjurkens vatten, min barndoms sjö som bjudit mig på så mycket underbart och spännande. Lommens rop nästan studsade mellan de på var sin sida och mitt emot varandra belägna, Lugnet och Stormen inne i Bjurviksviken.

Lommens rop är något alldeles speciellt. Går inte att värja sig mot. Går inte att missa. Lommens läte går genom kläder och hur rakt in i själens mest hemliga vrår. Går ogenerat rakt in i minnets gåtfulla katakomber…

Jag flyttas med ens tillbaka i tiden, till en försommarkväll då jag ensam lånat en träeka på herrgården för att ro ut på sjön.

Jag ror smidigt och energiskt den gamla ekan. Ror först genom Lugnaviken, sedan rundar jag fastlandet och ser Sandön dit jag under ljuvliga sommardagar fick följa med sommarboende Westerberg och hans dotter Barbro och hans dotterdotter Karin som alltid blev knallbrun på somrarna.

Fortsätter ro rakt över hela Storsjön, vänder mig om ibland för att kolla in riktningen, jag tar sikte på åmynningen mellan Berget och Dronningen. Jag är stark och orädd, ror med kraftiga årtag och bestämmer mig för att ro ända upp till Sjölandet där jag vet att Leif och Karl-Åke är.

Ror motströms i Emån men jag är stark och djärv och tuff. Uppe vid Sjölandet pausar jag och pratar med karlarna en stund innan de bestämmer sig för att åka tillbaka till herrgården. De har bil, och de kör landvägen.

Plötsligt förändras något inom mig. Jag önskar nästan att jag fick åka med dem. Men jag ska istället ro hela vägen tillbaka. Först nedströms Emån sedan över hela storsjön och genom hela Lugnaviken ända längst in i viken där herrgården ruvar på kullen.

Det börjar skymma en aning och jag börjar min färd nedströms. Ror och parerar så gott jag kan, det är trångt ibland på sina ställen. Det går fortare nu. Plötsligt stöter min eka in i något och aktern vrider sig medan fören liksom står fast på det jag kört in i.

Jag lutar mig ut över relingen, ser något grått och fattar först inte vad det är jag kört in i.

När jag förstår reser sig håren i nacken. Jag blir rädd. Allt blir med ens otäckt. Skrämmande och jag önskar att jag vore hemma på Sjöängen, hemma hos älskade mor Ninni. Inte satt ensam i en gammal eka av trä mitt i Emåns strömmande vatten långt ifrån någon bebyggelse, långt ifrån människor, långt ifrån tryggheten.

Det jag kört in i var än död älg. En drunknad älg som gått ned sig medan sjölanden ännu var isbelagda. Men där vattnet strömmade som mest, där var isen förrädisk och brast under den stora älgens tyngd och alltför smala klövar och ben.

Den måtte kämpat länge, länge för sitt liv men där det svarta iskalla strömmande vattnet segrade och till slut tog den stora älgens liv.

Där satt jag nu, nybliven tonåring, ensam och rädd och hade rott in i den döda älgens uppsvullna och halvruttna kropp. Rädslan famnade mig. Ångrade hela mitt tilltag, ångrade att jag varit tuff och orädd och kaxig nog att ge mig ut på den här resan.

Lommen ropar ödesmättat. Lommens läte förstärker min rädsla. Jag är olycklig, liten och rädd.

Vattnet strömmar ymnigt och det är just det strömmande vattnet som hjälper mig att få bort ekan från den mjuka grå och stinkande massan som älgen nu utgör efter ett par månader i vattnet, och kan fortsätta min färd nedströms.

Genomfars av en lättnad när jag ror ut i sjön från inloppet och ror ut på Storsjön. Ser bekanta riktmärken än här, än där. Berget där jag och mina syskon ibland slängde oss ut och dök rätt ned i det mörka vattnet, totalt orädda. Såg Sandön där jag ibland fick följa med sommarborna. Såg Måsastenen och Myggebo.

Det skymmer allt mer, jag ror fort och fokuserat. Rädslan släpper sitt fasta grepp när jag ror genom Lugnaviken och i skymningen kan urskilja stranden nedanför herrgården som ruvar på sin kulle. Med lättnad förtöjer jag där ekan som jag lånat.

Lommen skriker högt.  Lätet nästan studsade mellan de på var sin sida och mitt emot varandra belägna, Lugnet och Stormen inne i Bjurviksviken. Håret nästan reser sig på armarna.

Lommens rop är något alldeles speciellt. Går inte att värja sig mot. Går inte att missa. Lommens läte går genom kläder och hur rakt in i själens mest hemliga vrår. Går ogenerat rakt in i minnets gåtfulla katakomber… 

Kors o Tvärs

Ja, jag vet att det var Värmland och Dalarna i förra inlägget.

Men det är roligt att vara lite kors och tvärs i inläggen så idag bjuder jag er att fatta min hand och vandra bredvid med mig en liten stund i ljuvliga Visby!

Det är nästan något magiskt som kringgärdar Gotland.

Något spännande, säreget och nästan litet hemlighetsfullt vilar över ön som ju ruvar på en lång och rafflande historia.

Under några dagar i slutet av den sköna majmånaden hade jag förmånen att vistas på den fagra ön i samband med att Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva höll Landsbygdsriksdag i Visby. Jag representerade (mycket stolt) de småländska landsbygderna.

Bodde ljuvligt underbart i gamla anrika hotell Solhem som ligger högt, högt beläget vilket gav mitt rum en utsikt som vore den specialdesignad just för mig.

Från mina två spröjsade fönster såg jag väldiga ekar och blommande kastanjer som växte i en kraftigt sluttande och fantastisk lummig grön oas av högt oslaget gräs med hundkex och timotej som närmast omfamnar Solhem.

Omfamningens luftrum fylldes av blixtsnabba svalor, en och annan mer saktfärdig fiskmås och några skygga kajor som tog skydd bland lövverken med ständigt iakttagande ögon.

Höjde jag blicken ovan de väldiga vårdträden såg jag det gåtfulla havet och kunde följa dess vattenlinje ut till en oändlig horisont.

Förutom i de stunder då Destination Gotlands färja dök upp i gluggen mellan träden med sin klarröda skorsten, då hon slog back en bit från sin kajplats för att strax därefter byta riktning medan hon vred fören styrbords och stävar bort från ön.

Den lummiga grönskan och så havet, det är allt jag ser, inga hus, inga vägar och inget som skvallrar om att jag faktiskt befinner mig i en stad.

Jag, som inte alls trivs i stadsmiljöer, är så himla tacksam för att jag bor just här i det ljusa luftiga harmoniska rummet med två spröjsade generösa fönster på hotell Solhem.

Kom min vän, kom och dela mina vyer och mina ögons upplevelser - både i dagsljus och i solnedgång!

Puss & Kram
Mickan

Ny bakboksturné

Hej vänner. Nu är jag ute på en ny turné till den snart kommande boken Mickans Bak&Glädje.
Denna gång har jag varit i Värmland och Dalarna.

Det är många olika nedslag men jag bjuder er just nu några sekvenser från mitt besök på Stöpafors kvarn utanför Sunne där jag nästan blev lite kär - i kvarnen!

En ung mjölnare sitter i sin kvarn i Värmland. Funderar.

Tänker. Planerar.

Nu när sommarvärmen är som varmast väntar han med att mala till nattens svala timmar.

Mjölnarens valp är trött efter lekarna på egen hand i de många vrår som bjuds inuti den gamla kvarnen och har lagt sig i solens rutiga speglar på det slitna vältrampade trägolvet.

Sommarljuset gör kvarnmiljön suggestiv. Trolsk.

Vilka berättelser ruvar den på, den gamla kvarnen med anor från 1917? Vad vill den säga till oss? Förtälja?

Mycket blod, svett och tårar lär ha fällts. Händelser har utspelat sig. Affärer. Gräl. Osämja. 

Men också skratt, handslag och en och annan sup för att bekräfta överenskommelser och uppgjorda villkor.

I dagens unge mjölnare sjunger det finska blodet. Han är snar till arbete, snar till handling. Orädd. Vetgirig. Vill lära, bära, förvalta och utveckla det gamla hantverket.

Han vill vårda och värna traditionerna - det genuina hantverket att rosta rosta havren i vedeldade ugnar, skräda och sedan mala den.

Mjölnaren ivrar. Strävar. Lär sig nytt från åldriga läromästare mest var dag.

Stora mängder ved ska huggas för att rosta havren. Kvarnstenarna ska skötas om. Snickerierna. Affärerna. Mycket jobb ska göra. Mycket ska man kunna.

Men mjölnaren ger sig inte. Han jobbar och sliter. Väntar in de svalare timmarna innan han arbetar hela natten igenom för att ge oss det besynnerliga mjölet.

Men en paus behöver även en ihärdig mjölnare med finnblodet sjungandes i ådrorna. Då sätter han sig en stund framför kvarnen där mällerna mals.

Där sittar han och funderar. Tänker och planerar.

Medan valpen vilar på solrutigt plankgolv…

(Ps. Du finner mer om det besynnerliga mjölet, mjölnaren och om recept baserade på skrädmjöl i Mickans Bak&Glädje som släpps i september - men jag kan ju inte låta bli att låta er få en försmak om vad som komma skall.... Ds)

Puss & Kram

Mickan