På hygget...

Blev ståendes på ett hygge häromdagen.

Under en fantastiskt blå och outsägligt skön oktoberhimmel förenades vi och blev till ett. Tystnaden och jag, en frötall och en hackspett.

Sällskap som minsann inte gick av för hackor...

Den Sista Buketten?

Gick en stilla morgonrunda i gräs, stelnat fastfruset i frostens grepp och som plågsamt knäcktes under storstövlarnas tyngd.

Plockade några sista sensommarfröjder ur det kylslagna höstlandskapet.

Kärleksört, humle, alunrot, solbrud, blåklint och höstanemon bildar tillsammans ett frodigt stilleben över en svunnen årstid, som vore de en sista gåva från en gäspande trädgård vilken redan börjat slumra in i lång dov vintervila...

Frostinstallation...

Det går åt några rediga o särdeles höga hässjöestörar, ett par meter balasnöre, en sjuhäcklefjälls pressening och en mätt och medgörlig Husfar för att frosttäcka den mitt på dynghögen planterade änglatrumpeten...

 

Höns och tuppar bligar klentroget och storögt på när vi bråkandes och gruffandes trampar omkring, balanserar, spottar och svär ute på dyngan.

God morgon! Eller kanske. Ja, jo. Någorlunda i alla fall...

Mjölkbordet blommar - ännu....

Kom på, när jag gick förbi mjölkbordet idag, att vid den här tiden, alltså när älgjakten står för dörren, brukar jag ju annorstädes ha höstat på mjölkbordet.

Bytt sommarblomster mot pumpor, mossa och ljung. 

Men i år tronar sommarblommorna ännu vackra och frodiga. Och får så göra - tills de inte vill och orkar längre. 

Men än verkar de en förbluffande blomsterlust...

Något som jag inbillar mig att i alla fall Tionetta står där bak rännebron och slänger beundrande blickar på.

Ja, på mjölkbordet alltså.

Pärleporten?

För en liten tid sedan var jag på en begravning.

Begravning. Ni vet. Ett sista farväl. En sista högtid tillsammans där huvudpersonen inte är närvarande men ändå är det. En vacker högtid som emellertid präglas av sorg och saknad, tårar och ifrågasättanden om livets orättvisor.

Begravning. Ni vet. Då man andäktigt sitter naken och helt ohöljd inför det faktum att livet är ändligt. Att dagarna på något vis till slut ändå är räknade. Hur vi än gör, vrider och vänder oss så är det ett obestridbart faktum.

Begravning. Ni vet. Stunderna då man sitter onödigt klarögd och klarsynt inför livets tre steg.
Födsel.
Liv.
Död.
Då man inte kan komma undan det gnagande tvivlet i magen, i märgen, i hjärtat, i själen. Tvivlet huruvida man lever den där mellandelen rätt. Livet alltså. Om man tar hand om livet. Gör det bästa av det. Ger sitt bästa. Använder livet rätt. Om man gör rätt?

Begravning.Ni vet. En avskedshögtid för någon som inte längre är kvar här, som gått vidare till något annat. Vart och vad vet jag inte, men det jag vet är att samma kväll som begravningen skedde så formerade sig himmelen så här över småländska stengärdsgårdar och stormskadad granskogshorisont.

Och jag, med lanttantens naturnaivism, tyckte mig ana den Pärleport som lyriken påbjuder ...

Änglar Trumpeter o Sketos...

Änglatrumpet till glädje för både folk o fä...

Jag blev vid en sådan där änglatrumpet för flera år sedan.

Den har vi sedan kämpat med med under åren. Kånkat ut på försommaren, ful som stryk med bara några spretiga pinnar kvar efter vintervilan. Med stor möda och vi sen planterat om den där jästra änglatrumpeten i största kruka som någonsin står att finna här på gårn. Så har vi hävt i med massor av dynga eftersom ju den ska ha "gott om utrymme och mycket näring". Bah!

Hela sommaren väntar vi sen på att de väldoftande klockorna ska slå ut, dingla och vinka med sin aprikosa färg och underbara väldoft (jo faktiskt så doftar de helt fantastiskt gott!)

Vi vattnar och vattnar och vattnar. Tillför näring, näring och näring.

Bah igen!

Inga klockor vinkar. Ingen väldoft sprider sig.

Vatten och näring.

Vatten och näring.

Inga klockor. Ingen doft.

Jag blänger ilsket på den jäkla änglatrumpeten.

O det varde Höst!

Å så dax att kånka ned eländet i källaren igen.

Och si. Det varde väldoft. I källaren!!!!!!!!!! Å hur kul är det.

Mer blängande.

Nåväl.

I år tänkte jag att nu ska den jäkeln få vad den tål.

Slängde upp eländet på säckakärran och vrålade ut över lagårdgatan och ner bak lagårn.

Där tog Husfar resolut upp den mitt på dyngans högsta topp och grävde ned den.

- Där får du väl både utrymme och näring så det förslår, sa han nästan muntert - åtminstone för att komma från Husfar.

Å jäklar vad den har vuxit!!! Å du milde himmel vad den har blommat!

Men till vilken nytta???

Änglatrumpetens underbara väldoft finns nu i mängd och parti eftersom den dinglar av den ena klockan efter den andra som vinkar och vajar glatt i vinden.

Denna väldoft har alltså sitt epicentrum sig mitt uppe på dyngan -alltså mitt i all sketdoft!

I härlig konkurrens från getskit, hönesket, ankskit, gåsskit, hästskit och en och annan kattskit som spetstar till sketoset, står nu min änglatrumpet och tronar!

Det blir som nån slags dofternas relativitetsteori.

Blomdoften och Sketoset tar ut varann liksom...

Eller som i matematiken där produkten blir positiv om man multiplicerar två negativa tal.

Nåja, jag fick i alla fall en förbaskat stor och rikblommande änglatrumpet - om än ingen väldoft...

Sista kvällen ute?

Ihärdigt regn. I flera dar.

I morse då jag gick genom de närmast ogenomträngliga markerna längst ned i Ängen porlade det friskt i alla bäckar och diken. Jag steg ned mig ett par gånger i gyttjan men lyckades otroligt nog kravla mig upp ur de sumpiga hålen. Hundarna såg medlidsamt på sitt osmidiga beläte till matmor där hon föga framgångsrikt försökte leka naturnisse på exkursion.

Igår var så dunkelt hela dagen att vår Herre, eller vem som nu bestämmer över vädret, inte kan ha bemödat sig att glänta på grytlocket en endaste liten stund för här låg då ett gråtungt täcke tätt tätt över gården som vore det ett solkigt gammalt aluminiumgrytlock.

Men häromdagen rådde ett helt ljuvligt fantastiskt sensommarväder! Klarblå himmel, hög luft och en generös och flödande sensommarsol.

Jag insåg att det med stor sannolikhet skulle bli årets sista sensommarkväll ute i brasans sken och utomhusljuskronans sällskap.

Å även ett osmidigt beläte vill föröka ta tillvara på de sköna stunder och ögonblick som bjuds innan dunkelt dovt höstmörker är det enda som återstår av kvällarna på gården...

FOTNOT:
Idag är både trädgårdsmöbler och ljuskronan borta och inkörda för vinterförvaring uppe på rännet. Ni vet, där uppe där vi snart ska samla klanen för att göra julbockar och adventskransar.

Så när allt kommer omkring kommer blir det inte bara dovt mörker som återstår, tids nog står det glyrande julbockar och glittrande adventskransar runt om på gården.

Och jag har redan sett ut både innegranen och utegranen. Men det har jag inte sagt till Husfar...

7 minuter i ytterträdgårn...

Ingemansland mitt för lagårn där vår pump och vårt mjölkbord finns

För en liten tid sen tog jag med er på två minuter i innerträdgården.

Minns ni?

Det var ju den gången då jag upptäckte att jag inte ens hunnit med att varken fota eller uppleva exempelvis Honungsrosens korta men bedårande blomning för denna sommaren! (detta totala tokrusande fram genom livet.....)

Det var ju då jag beslutsamt tog min kamera, ställde mig bredbent och stadig varpå jag tog några foton om i den inre trädgården som vi sedan delade under rubriken "2 minuter i innerträdgården"  http://mickanthor.blogspot.se/2012/08/2-minuter-i-innertradgarden.html.

Nu har flera veckor passerat sedan jag unnade mig något sådant.

Men nu har det ta mig tusan hänt igen!

Häromkvällen befann jag mig plötsligt i en stilla afton där sensommaren log sitt mest bedårande leende mot mig och mot (träd)gården.

En afton då den undflyende solen kastade långa böljande skuggor ut över stock och sten när den värdigt dalade ned bak grannladugårdens tak.

Den kvällen stegade jag återigen resolut in och greppade kameran och spenderade sen en stund med att ta några bilder i ytterträdgården och lite här och var runt om ute på gårdsplan.

Kom, fatta min hand så går vi runt några minuter ute på gården!

Passa på - för snart är det över för denna gången.

Jag menar alltså själva sommarskruden.

Ja, kanske erbjudandet oxå för den delen...

Cat Russell och Katten Findus väntar på kvällvarden bakom dignande äppelträd och gårdens över hundra år gamla grindar

Snart plockas pumpen in för vintern - men ännu kommer några kannor kallt gott brunnsvatten att pumpas upp 

Arrangemang uppbyggt kring den gamla stensatta "ängsbrunnen" där vattnet nu istället är en porlande springbrunn bland grönskande cementringar bakom maskinhallen.

Humle, funkia, astilbe och limefärgad penningblad.

Några långsamväxande sedum i det gjutna rabarberbladet står ute på "barstenen" ute vid dammen.

Här möts sommar och höst, sol och skugga, blomning och förgänglighet...

Stenpartiet invid dammen

Springbrunnen ute i ängen

Runda gröna frodiga former ger utblick ned mot maskinhallen, blodboken och "nedredammen".

Ståtlig tåtel växer ur den gamla murkna stubben nedanför Hagelsåsbacken intill dammkanten.

Huset ligger i skugga bakom solbelysta gräs

Boa och ladugården i strikt raka linjer men vars konturer blir mindre raka när de ritas av skuggan...

Min alldeles egna lilla oas... 

"Barstenen" i förgrunden - lagårdsbacken i bakgrunden. Skugglekar dessemellan...

Nedredammen eller Ankis damm. Här trivs både anka, gås, grodor och salamandrar - emellertid icke jag... 

Solen börjar gå ned och kastar skuggor som gör små träd flera alnar långa...

Endast trädtopparna lyckas nu hålla kvar det undflyende solskenet.

Blodbokens mustiga färg kontrasterar mot kvällssolen skara sken

Veden är vacker där den sakta torkar bak lagårn

Jag är inte ensam på gårn... 

Några kaveldun syns i förgrunden framför rännebroa, posthus och den ännu solbelysta Gubbalyckan uppe vid skogsbrynet

Stenmuren har lagt sig till ro i skuggan och aftonen

Den gamla askens stam och grenar ramar in vyn över parken in mot trädgården och Stuvegärdet

Ännu leker ljuset i den månghundraåriga eken vilket Alice syns begrunda - eller beundra...

Endast en vimpel vajar i gårdens flaggstång denna afton - men snart är det flaggdags igen. Farfar fyller 85 snart! Bästefarfar Alvar! 

Ett äppelträd som fick flytta från innerträdgården efter harens framfart har givits en ny chans i ytterträdgården.

Undrar just allt som den här eken har sett, hört och upplev genom sekel som passerat... 

Nu är vår runda slut. Det kanske blev lite mer än sju minuter... 

Men nu blir dammens vatten mörkt och dovt eftersom solen lämnar gården och låter skymningen komma för att börja måla med sina färger och med sin teknik

Och hur det blev får du se en annan gång... 

Lokalproducerat gratisnöje...

Nu är den här. Igen.

Tiden då det tidiga morgonscenariot då himmelen förbereder sig för Solens ankomst är synkroniserad med Husmors hundrunda.

Då himmelen under några skälvande minuter förställer sig så som vore den stucken i brand längst ned vid kanten där himlavalvet tycks vara fästad i några grantoppar vid den småländska horisontens rand.

Några sällsamt vackra ögonblick! Färgsprakande! Magiska!

Bättre än fyrverkeri!

Men kanske är det allra bästa - med tanke på att vi är i Småland - att man behöver ingalunda investera i vare sig raketer, fyrverkeripjäser eller inträdesbiljetter.

För det här bedårande scenariot är alldeles alldeles gratis!

Men för vår Husmor återstår det allra bästaste med den här morgontidiga ögonfröjden: Hon behöver inte lämna gården...
 

Höstfönster...

Hösten börjar göra sig gällande både innanför och utanför mitt köksfönster.

Har idag pyntat med lite av det som trädgården ännu har att bjuda. 

Gyllene Solbrud tillsammans med långa stänglar av blommande humle och långa veka grenar av den fantastiskt långblommande klematisen "Summer snow". 

Utanför syns bergsklematisen blomma här och var där den ogenerat slänger sig upp i "surapeln" utanför knuten. 

Men - jag erkänner - apelsinerna är faktiskt inte från min trädgård...