Att sitta på en mossbelupen sten mitt i skogen, långt från människor och bebyggelse, vägar och stigar.
Ensam med klädda barrträd och ännu nakna lövträd var klykor sjuder av sav och iver att sätta knopp.
Ensam med mossmarkers ångande vattenspeglar på vars ytor små sjok av grodyngel lojt flyter för vinden.
Ensam med vårystra fåglar som kallar och ropar på partners över kullar och krön, dungar och lövängar.
Ensam med det skira morgonljuset som silar sig ned genom stammar och grenar och gör mossan skimrande grön.
Ensam med ändå inte ensam.
Förnimmer det vederkvickande ljudet av en framskjutande vårbäck som porlar njutningsfullt.
Ormvråkarnas skrin högt upp i skyn där de cirklar lojt på stigande vindar.
Katternas lite klagande, kanske litet ifrågasättande jamanden alldeles intill mig.
Betraktar, med en växande ömhet i bröstet, hundarnas lekfullhet och hur de uppsluppna rusar runt bland stock och sten.
Att sitta så är så vilsamt.
Helbrägdagörande för själen.
Skönt för sinnena.
Helande för kroppen.
Lugnade för den ständigt snurrande hjärnan som dock ändå inte kan växla ned från det turboläge i vars höghastighet hjärnan roterat i under en lite för lång tidsrymd.
Ibland är man så ovarsam, så oförsiktig med sig själv. Att tänja sig mer än vad som är ens är möjligt att tänja. Nyttja och använda sina inre energidepåer på ett oförsvarbart sätt.
Istället för att fylla på när nivåerna visar sig alarmerande låga, använda vartenda milligram av den energi som finns kvar. Tömma kroppens inre imaginära kraftcisterner på all tillgänglig bränsle, dammsuga den lilla mängd kraft och energi som runnit ned i bottenskiktets små sprickor.
Röda lampor blinkar. Ett vinande sus i huvudet larmar. Slut på batteri. End of energy. Empty room.
Kroppen blir trött och vill vila men hjärnan, som går på högväxel och vägrar dra ned på det farligt höga varvtalet, vill annorlunda. Hjärnan vill jobba. Tänka. Planera. Fundera. Grubbla. Problematisera.
Hjärnan är just nu en jobbig kamrat! Jag muttrar och svär på mitt hjärnparenkym som är den del av hjärnan som kontrollerar och koordinerar (och – enligt mig - manipulerar) hjärtat och blodtrycket samt även mentala funktioner som känslor, minne, intellekt och inlärning.
Vi vill inte samma sak. Det lilla envisa hjärnparenkymet och jag.
Nåja, bara att härda ut. Gå ut i skogen och göra mesta möjliga, bästa möjliga, för att ge kropp och själ, hjärna och hjärta lindring.
Som att sitta på en mossbelupen sten mitt i skogen, långt från människor och bebyggelse, vägar och stigar.
Ensam med klädda barrträd och ännu nakna lövträd var klykor sjuder av sav och iver att sätta knopp.
Ensam med mossmarkers ångande vattenspeglar på vars ytor små sjok av grodyngel lojt flyter för vinden.
Ensam med vårystra fåglar som kallar och ropar på partners över kullar och krön, dungar och lövängar.
Ensam med det skira morgonljuset som silar sig ned genom stammar och grenar och gör mossan skimrande grön.
