Femtio nyanser av honom! Nä, hösten....

Ledsen om du kanske blir besviken, men "Femtio nyanser av honom" var nog en så kallad freudiansk felskrivning, vår Husmor menar förstås "Femtio nyanser av hösten"...

"Femtio nyanser av hösten" innerhåller inte, som E L James erotiska roman, en massa in- och utvecklade beskrivningar av erotiska förlustelser, av dominans och underkastelse eller om komplicerade sensuella relationer.

Men.

Men.

Men - här följer ändå något mycket njutbart och mycket sinnligt. Ja, här följer en hel orgie faktiskt.

Frosseri och orgier i det färgstarka natursceneri som naturen bjuder oss på när den börjar rusta sig för vintervilan.

När naturen sakta men säkert låter sin i färgförändring satta täckelse falla och står där så småningom, helt bar med nakna skarpa konturer mot den bleknande solen.

Så kanske handlar "Femtio nyanser av hösten" om ett slags njutning ändå när allt kommer omkring.

Om sinnlighet, om finstämnda nyanser, skälvande ljusspel och grenverkssilad sol...

Om att underkasta sig livets gång, förgängligheten, tiden...

Om att låta sig domineras  av intryck, dofter, skönhet, förnimmelser...

Och nog handlar det ändå om en komplicerad sensuell relation  - ambivalensen i förhållandet till hösten, kärlek och vemod på samma gång. Då vi obevekligt måste kapitulera inför det som snart komma skall, vintern, kylan och mörkret....

Jo, så visst handlar "Femtio nyanser av hösten" om njutning - en njutning av det som varit, av det som är och det som ska komma.

Framför allt kan vi förnimma njutning i den sköna vetskapen om att det kommer en vår igen...

Så vänner, håll till godo - här följer FEMTIO NYANSER AV HÖSTEN...

Åtminstone hos vår Husmor...

 

 

 

 

Vinnare - och förlorare...

Denna rackliga Blommehöna (brunspräckliga i mitten) har snuvat mig flera gånger på sina ägg i sommar.

Första gången hittade jag tolv ägg liggandes mitt i ett jättestånd höstflox. Nästa gång hittade jag nio ägg under klematisen vid farstubron.

Varje gång jag tagit äggen har hon blängt som tusan, gnällt och utgjutit (an)klagande läten över förnärmelsen i några dagar. Ända hon kommit på ett nytt ställe där hon kan lura mig på sina ägg..

Och si - till slut lyckades hon.

Häromdagen hörde jag hur det pep som tusan, trodde först att det var ivriga småfåglar men vid en närmare granskning bland funkiabestånden vid husknuten visade sig sagda höna stå villrådig intill ett uppspekat jordrede i vilket det låg sju kläckta ägg.

Men bara en kyckling levde, de andra sexhade dukat under för köld, väta och hunger.

Så Blommehönan både vann och förlorade.

Och går nu i fähuset med en enda liten kyckling, som emellertid piper som vore där ett dussin...

Gratulationer till en redaktionschef...

 

 

I dagarna fyllde han halvsekel. Den stolte o vassnäbbade, om än lite halvgamle, tuppen i Jönköpings-Postens hönsgård som klappar med vingarna, schasar med hakklapparna o sprätter med spattiga tuppaben när han galer åt hönsen att lyfta sin tunga gump o masa sig ut o leta nyheter.

 

Vissa av oss betraktar han med trött blick inunder slokande tuppkam, suckar o tänker vagt förhoppningsfullt: "Nåja, även en blind höna hittar ju ett frö ibland..."
 

Och vi, ja vi lyfter på våra nyhetsvädrande fjädrar, anstränger våra små ordälskande hjärnor, vinkar med våra block&pennabärande vingar, spretar med våra tangentälskande klor, spetsar våra grävförmögna näbbar o kacklar glatt fram ett unisont:

 

GRATTIS MAESTRO MATS!!!!!!!

Loppfri lanttant...

Under skogsrundan innan gick jag på en älg, vi blev sketrädda båda o när hon med ett brak kastade sig iväg huppa jag in bak närmsta träd!

Älgen stack så kvickt att inte ens lopporna hann med och snabbt beslöt de sig för att byta värddjur....

Efter att ha plockat bort ett tiotal i hårbotten krypande loppor gav jag upp varvid Husfar plockade fram lövblåsen o blåste genom håret med en sån kraft att Carolas stormvind mest liknar en liten fjärt...

Men jädrar i min låda - loppfri blev jag:-)

Åldrandets förgänglighet...

I en höljd vik ligger en lika bortglömd eka och minner om somrar som varit



Nyckeln till visthusboden sitter ännu i

En övervuxen gammal grinstolpe utgjorde en gång ett välkomnande

Rasslet av kogrimmor och monotomt idisslande har för länge sedan tystnat

Den gamla kalvgrimman är snart helt i nättlornas famn

Förpasssad.

Förbi.

Förlegad.

Förnimbar.

Förbrukad.

Förkastad.

Förfulad.

Förmultnad.

Förfallen.

Förskräcklig.

Förglömd.

Förnedrad.

Förgänglig.

Förskämd.

Försliten.

Förorenad.

Förslösad.

Förminskad.

Förspilld.

Försskjuten.

Förmörkad.

Försutten.

Förseglad.

Försilvrad.

Förnekad.

Försjunken.

Försakad.

Förruttnad.

Förpuppad.

Förolämpad.

Må så vara.

Men - dessa av tidens tand bemålade ting och företeelser äger ett vackert stilfullt oemotståndligt bildspråk vilket förmedlar om såväl svunna tider som förebådar om kommande genom att i all sin bedagade skönhet ordlöst berätta att tiden, liksom livet, obönhörligt tickar på…



En gisten hässjöstör håller fähusdörren tillstängd

Hästräfsan lär aldrig mer dras bakom nån sommarsvett ardennerrumpa 

Sjölandet skördelada har doftat nyskördat hö för sista gången

Moderniteter blir snabbt till åldriga reliker...

Den gamla visthusboden är snart höljd i grenverk och sly



Glaset i fähusets gamla fönster saknas

En gammal brunn som hjälpligt täckts över ute i ängen

En av åldrandet bemålad backelitlyseknapp

 

På hygget...

Blev ståendes på ett hygge häromdagen.

Under en fantastiskt blå och outsägligt skön oktoberhimmel förenades vi och blev till ett. Tystnaden och jag, en frötall och en hackspett.

Sällskap som minsann inte gick av för hackor...

Den Sista Buketten?

Gick en stilla morgonrunda i gräs, stelnat fastfruset i frostens grepp och som plågsamt knäcktes under storstövlarnas tyngd.

Plockade några sista sensommarfröjder ur det kylslagna höstlandskapet.

Kärleksört, humle, alunrot, solbrud, blåklint och höstanemon bildar tillsammans ett frodigt stilleben över en svunnen årstid, som vore de en sista gåva från en gäspande trädgård vilken redan börjat slumra in i lång dov vintervila...

Frostinstallation...

Det går åt några rediga o särdeles höga hässjöestörar, ett par meter balasnöre, en sjuhäcklefjälls pressening och en mätt och medgörlig Husfar för att frosttäcka den mitt på dynghögen planterade änglatrumpeten...

 

Höns och tuppar bligar klentroget och storögt på när vi bråkandes och gruffandes trampar omkring, balanserar, spottar och svär ute på dyngan.

God morgon! Eller kanske. Ja, jo. Någorlunda i alla fall...

Mjölkbordet blommar - ännu....

Kom på, när jag gick förbi mjölkbordet idag, att vid den här tiden, alltså när älgjakten står för dörren, brukar jag ju annorstädes ha höstat på mjölkbordet.

Bytt sommarblomster mot pumpor, mossa och ljung. 

Men i år tronar sommarblommorna ännu vackra och frodiga. Och får så göra - tills de inte vill och orkar längre. 

Men än verkar de en förbluffande blomsterlust...

Något som jag inbillar mig att i alla fall Tionetta står där bak rännebron och slänger beundrande blickar på.

Ja, på mjölkbordet alltså.

Pärleporten?

För en liten tid sedan var jag på en begravning.

Begravning. Ni vet. Ett sista farväl. En sista högtid tillsammans där huvudpersonen inte är närvarande men ändå är det. En vacker högtid som emellertid präglas av sorg och saknad, tårar och ifrågasättanden om livets orättvisor.

Begravning. Ni vet. Då man andäktigt sitter naken och helt ohöljd inför det faktum att livet är ändligt. Att dagarna på något vis till slut ändå är räknade. Hur vi än gör, vrider och vänder oss så är det ett obestridbart faktum.

Begravning. Ni vet. Stunderna då man sitter onödigt klarögd och klarsynt inför livets tre steg.
Födsel.
Liv.
Död.
Då man inte kan komma undan det gnagande tvivlet i magen, i märgen, i hjärtat, i själen. Tvivlet huruvida man lever den där mellandelen rätt. Livet alltså. Om man tar hand om livet. Gör det bästa av det. Ger sitt bästa. Använder livet rätt. Om man gör rätt?

Begravning.Ni vet. En avskedshögtid för någon som inte längre är kvar här, som gått vidare till något annat. Vart och vad vet jag inte, men det jag vet är att samma kväll som begravningen skedde så formerade sig himmelen så här över småländska stengärdsgårdar och stormskadad granskogshorisont.

Och jag, med lanttantens naturnaivism, tyckte mig ana den Pärleport som lyriken påbjuder ...

Änglar Trumpeter o Sketos...

Änglatrumpet till glädje för både folk o fä...

Jag blev vid en sådan där änglatrumpet för flera år sedan.

Den har vi sedan kämpat med med under åren. Kånkat ut på försommaren, ful som stryk med bara några spretiga pinnar kvar efter vintervilan. Med stor möda och vi sen planterat om den där jästra änglatrumpeten i största kruka som någonsin står att finna här på gårn. Så har vi hävt i med massor av dynga eftersom ju den ska ha "gott om utrymme och mycket näring". Bah!

Hela sommaren väntar vi sen på att de väldoftande klockorna ska slå ut, dingla och vinka med sin aprikosa färg och underbara väldoft (jo faktiskt så doftar de helt fantastiskt gott!)

Vi vattnar och vattnar och vattnar. Tillför näring, näring och näring.

Bah igen!

Inga klockor vinkar. Ingen väldoft sprider sig.

Vatten och näring.

Vatten och näring.

Inga klockor. Ingen doft.

Jag blänger ilsket på den jäkla änglatrumpeten.

O det varde Höst!

Å så dax att kånka ned eländet i källaren igen.

Och si. Det varde väldoft. I källaren!!!!!!!!!! Å hur kul är det.

Mer blängande.

Nåväl.

I år tänkte jag att nu ska den jäkeln få vad den tål.

Slängde upp eländet på säckakärran och vrålade ut över lagårdgatan och ner bak lagårn.

Där tog Husfar resolut upp den mitt på dyngans högsta topp och grävde ned den.

- Där får du väl både utrymme och näring så det förslår, sa han nästan muntert - åtminstone för att komma från Husfar.

Å jäklar vad den har vuxit!!! Å du milde himmel vad den har blommat!

Men till vilken nytta???

Änglatrumpetens underbara väldoft finns nu i mängd och parti eftersom den dinglar av den ena klockan efter den andra som vinkar och vajar glatt i vinden.

Denna väldoft har alltså sitt epicentrum sig mitt uppe på dyngan -alltså mitt i all sketdoft!

I härlig konkurrens från getskit, hönesket, ankskit, gåsskit, hästskit och en och annan kattskit som spetstar till sketoset, står nu min änglatrumpet och tronar!

Det blir som nån slags dofternas relativitetsteori.

Blomdoften och Sketoset tar ut varann liksom...

Eller som i matematiken där produkten blir positiv om man multiplicerar två negativa tal.

Nåja, jag fick i alla fall en förbaskat stor och rikblommande änglatrumpet - om än ingen väldoft...

Sista kvällen ute?

Ihärdigt regn. I flera dar.

I morse då jag gick genom de närmast ogenomträngliga markerna längst ned i Ängen porlade det friskt i alla bäckar och diken. Jag steg ned mig ett par gånger i gyttjan men lyckades otroligt nog kravla mig upp ur de sumpiga hålen. Hundarna såg medlidsamt på sitt osmidiga beläte till matmor där hon föga framgångsrikt försökte leka naturnisse på exkursion.

Igår var så dunkelt hela dagen att vår Herre, eller vem som nu bestämmer över vädret, inte kan ha bemödat sig att glänta på grytlocket en endaste liten stund för här låg då ett gråtungt täcke tätt tätt över gården som vore det ett solkigt gammalt aluminiumgrytlock.

Men häromdagen rådde ett helt ljuvligt fantastiskt sensommarväder! Klarblå himmel, hög luft och en generös och flödande sensommarsol.

Jag insåg att det med stor sannolikhet skulle bli årets sista sensommarkväll ute i brasans sken och utomhusljuskronans sällskap.

Å även ett osmidigt beläte vill föröka ta tillvara på de sköna stunder och ögonblick som bjuds innan dunkelt dovt höstmörker är det enda som återstår av kvällarna på gården...

FOTNOT:
Idag är både trädgårdsmöbler och ljuskronan borta och inkörda för vinterförvaring uppe på rännet. Ni vet, där uppe där vi snart ska samla klanen för att göra julbockar och adventskransar.

Så när allt kommer omkring kommer blir det inte bara dovt mörker som återstår, tids nog står det glyrande julbockar och glittrande adventskransar runt om på gården.

Och jag har redan sett ut både innegranen och utegranen. Men det har jag inte sagt till Husfar...