Det gäller att hitta sina vattenhål.
Livets vattenhål.
Då menar jag både de verkliga sådana, där man kan förse kroppen med kallt gott friskt vatten.
Men även själens vattenhål.
De som blir som både andningshål och vattenhål.
Som ger själen ro.
Lindring.
Stilhet.
För att i nästa andetag omvandla orörligheten till kraft och näring.
Skapar ett slags suggestiv energidepå.
Men dessa själen vattenhål förbli ofta höljda i dunkel.
Stigarna till livets imaginära vattenhål hinner nästan växa igen mellan besöken där.
Varför?
Inte för att de inte finns.
Inte för att de är så svåra att hitta.
Utan för att det är svårt att ge stunderna där legitimitet.
Svåra att prioritera.
Kroppens behov kan man inte förbise men det är lätt att glömma att visa själen omsorg.
Lätt att förbise vikten av att vårda och värna sinnets komplicerade men genialt sammansatta nervtrådar vilka tillsammans utgör grunden för... ja, för.... allt!
Livslusten.
Glädjen
Skaparförmågan.
Orken.
Viljan.
Kärleken.
Tidigt i morse fann jag tid för en stilla stund.
Innan dagen riktigt hade vaknat tassade jag särkklädd, men barfota, omkring i daggvått gräs med en kaffekopp i näven.
Insöp vår innerträdgård som ännu inte är i full frodig grönska utan fortfarande växer och känner sig fram.
Njöt av stillhet, tystnad och morgonens mättade dofter.
Medan Cat Russell fann ett vattenhål där han försåg sig med sitt lekamliga vatten fann jag ett slags vattenhål där jag försökte förse mig med kraft och vilja att ta mig an ännu en intensiv vecka i en miljö långt långt bort från gårdens liv och leverne.
Och då behöver man, mer än någonsin, kunna navigera rätt bland snåriga stigar fram till livets vattenhål och andningshål...
