Nattvaka...

Miss i nassen. Är det. När vettigt vanligt folk sover. Nåja, inte alla. Det finns ju de som bär upp samhället på sina axlar genom insatser nattetid av olika slag. Allt ifrån vårdpersonal och alla andra inom blåljussektorn till näringsliv och kommunikationer.

Och så jag då. Som är nån slags mix av valp-, och viltvakt…

Mamma hund har extraordinär vaksamhet och minsta skrik från den gåtfulla och oförutsägbara vilda naturen utomhus får henne på helspänn och nånstans långt inifrån magen plockar hon fram morrningar och skall i paritet med en robust schäfer i polisiär verksamhet, för att nu återkoppla till blåljusverksamheten. Hon rusar runt och hoppar upp på alla tillgängliga möbler för att kunna se ut och därute ser hon ”mumier och makaroner” för att citera adventskalenderns den märklige forskaren Efraim von Trippelhatt som ju säger sig ha en karta till Tomtens Rike.

Eller så är det kanske just Tomten hon ser. Vad vet jag. Jag har annat att ägna mig åt, nämligen plocka korvar och torka pölar, helst innan jag stiger i desamma.  Men vi har världens sämsta, eller världens bästa sett ur ett valpperspektiv, golv för detta ändamål. Ett brunspräckligt golv som fungerar som suveränt kamouflage för bruna korvar och transparenta pölar. Suck.

Sitter just nu faktiskt med ena raggsockans häl en aning blöt. Aldrig har vi väl tvättat raggsockar med sådan frenesi som i dessa dagar.

Nu har även tik nr två vaknat och jag har satt på henne blinkhalsbandet så nu hjälps de åt att jaga mumier och makaroner, tomtar och trippelhattar där ute i det svarta mörkret.

Själv lyssnar jag just nu på Chris Reas "Driving home for Christmas" på låg volym, tänt ett par ljus medan valparna nu är som duracellkaniner och rusar runt i hela huset, är endast stilla den stund de lämnar det där som jag får plocka upp efter dem. 

Husfar sover men misstänker att det inte är mycket bevänt med den sömnen med allt väsen här i och runt stugan. Stackars Husfar, han behöver ju sin sömn så väl ty han tillhör ju den grupp jag nämnde initialt, som bär upp samhälleliga funktioner på sina axlar. Som grusar trottoarer och cykelbanor för att Stadsbor inte ska skada sig. Som plogar snö från gator och torg så att Stadsbor ska kunna ta sig fram. Som städar och sopar Staden så att Stadsbor inte ska se skräp och så att inte barn, cykeldäck och mjuka hundtassar ska möta glassplitter.

Själv gör jag ju ”ingenting”. Citerar mina barnbarn vars enkla lilla konversation jag överhörde härförleden.

- Va jubbar Måfa mä, frågade Minstedräng.

- Han jubbar på kummunen och kör traktor, svarade Lilldräng sin lillebror, väl initierad i tidens ting och sakernas tillstånd.

- Å Måmå, va gör ho, frågade Minstedräng efter en stunds begrundande.

- Ho, fnös Lilldräng.

- Ho gör ingenting… 

Och DÄR tog batterierna slut i duracellvalparna och nu föll de ihop i en enda liten hög av älskvärdhet...