Ofrid i natten...

Det här skrev jag mitt i natten.

Sömn är underskattat. Säger jag som mitt i natten sitter här vid mitt köksbord med störtpigga valpar, släpiga katter och en nöjd hundmamma. Nöjd med att ha fått upp mig ur sängen.

Jag hörde själv skriken ute, utan att kunna identifiera dem riktigt. Gälla utdragna skrik. Sådana där som direkt landar som en ångestboll i solar plexus. Kan vara rådjur. Grävling. Räv. Vildsvin.

Jag vet inte. Men mamma hund blev tossig. Säkerligen modersinstinkten som slog till. Hon skulle ut till varje pris och jaga ”DET” på flykten, bort från gården, bort från valparna.

Men så har vi ju haft varg i trakten så jag själv vågar inte låta henne springa ute ensam mitt i natten. Så jag vaggar också ut i natten för att försöka hålla koll på läget. Hundens skall var ovanliga, djupare, dovare, mer varnande än annars.

Inte vet jag vad det var, inte heller vem det var, men efter en stund av vådligt skällande och rusande runt ute på Stuvegärdet ansåg hon sig till sist nöjd med sin insats.

Marken var kall under mina barfota fötter. Jag vaknade ordentligt. Det gjorde valparna med. Nu är här full rulle och klockan är bara halvtre. Miss i nassen…

Jag spelar lite julmusik på datorn på vars vänstra sida katten Spöket ligger. Jag har tänt ett par ljus till tröst och sällskap. Ögonen har fått besök av finmalet grus och hela kroppen ropar efter mer sömn. 

Kanske kan jag tassa upp och få en stunds vila till? Det vore skönt…

Till er som nu förhoppningsvis sover gott men som kanske läser det här om ett par timmar säger jag GOMORRON!  

Till mig själv säger jag GONATT...