Våga kallas hora...

Det som väntar mig idag känns svårt. Tufft.

Jag bävar, oroar mig, inför att hålla kvällens föreläsning/workshop på Högskolan för Kommunikation och Lärande på Högskolan i Jönköping.

Samtidigt känns det angeläget. Viktigt. Hedersamt.

Men det gör också lite ont. Fast jag inte vill det, så drabbas jag av ett stråk av vemod. Svårmod. Blir ledsen helt enkelt.

Jag håller det ifrån mig så bra för det mesta. Men nu ikväll, när allvaret kommer infinna sig, är jag rädd att det kommer över mig igen och jag bävar för att jag inte kan hålla smärtan och rädslan på avstånd. Känslor är så oförutsägbara. Åtminstone mina. Jag kan ibland reagera så starkt därför att det finns starka nyanser och vibrationer omkring mig. Jag kan sällan eller aldrig hålla sådant borta från mig.

Ibland tänker jag om mig själv i följande metafor: Min hud är som vore den perforerad med massa små hål i vilka det sitter superreceptiva tentakler som viftar, sniffar och söker upp vibbar, dimensioner och nyanser av känslor i luften omkring mig. Så suger de i sig allt de kommer åt, drar sig innanför huden och skickar ut vibbarna inuti mig. Och jag kan inte värja mig. Inte selektera. Utan tar till mig det med full kraft.

På gott och ont. Det receptiva är samtidigt en styrka, en förusättning, i min roll som författare, journalist, konstnär och fotograf. Men just därför är jag lite orolig inför ikväll.

Vanligtvis pratar jag inte så mycket om svärtan och smärtan som kringgärdade sommaren och höstens hatbrev och våndan, chocken, rädslan, självrannsakningarna och det ältande destruktiva egna skuldbeläggandet och ifrågasättandet:

Vad kan jag göra för att inte sticka ut? 
Vad är det jag skriver som provocerar så? 
Vad är det jag gör som folk retar sig på? 
Vad kan jag göra annorlunda för att inte provocera? 
Kanske ska jag sluta skriva och dra mig tillbaka? 
Är det värt priset? 
Vad hos mig kan jag förändra så jag inte väcker hat och vrede? 
Vågar jag skriva så här?
Vågar jag ha en sådan här bildsättning?
Orkar jag fortsätta? 

Eller när man är bland människor. Rädslan. Misstänksamheten. Tvivlande tillit. Iakttagandet. Avläsningen. Analyserandet.

Är han med bland dem som hatar mig?
Kan det var hon som skrivit något av breven?
Har jag gjort dom två något så det kan vara de? 

Såååååå destruktivt.
Såååå tröttsamt.
Sååååå sorgligt.

Men ikväll är jag ombedd att dela med mig av det som hände mig, dela det med andra kvinnor. Och visst måste jag våga. Visst måste vi våga.

Våga kliva fram. Våga ta plats. Även om man blir en hora...

Vi måste våga tillsammans! Jag också!

För vår egen skull.
För våra medmänniskors skull.
För demokratins och solidaritetens skull.
För dagens och morgondagens samhälles skull.
För andra kvinnors skull.
För medmänsklighetens och toleransens skull.
För Internationella Kvinnodagens skull.
För din skull.
För min skull.
För LIVETS skull.

Så nu ska jag faktiskt våga.

Våga kallas hora...