Vid det här laget vet nu ju att Husmor är litet av en eremit. Om än tidvis en social
sådan. Men genomgående drag är att hon föredrar djurens sällskap framför
människors. (Kanske är det bara för att det råkar vara en butter Husfar som
står till buds som det där ”mänskliga sällskapet”?)
Hon badar ju helst bara i sin egen Lyckopöl med fiskar,
kräftor, grodor, gås, änder, hundar och getter (jodå, det har hänt, om än högst ofrivilligt - från getens sida som missbedömde avståndet och hoppade rätt ut i dammen när hon skulle gena över ett "hörn").
Men härförleden djärvdes hon till och tog ned till sjön,
självklart till en avlägsen och avskild plats. Men sällskap fick hon ändå! Ett
minkpar gjorde henne sällskap ute på ön.
En av dem var i sanning nyfiken på
Husmor, kom alldeles nära och glodde något alldeles rasande nyfiket på den voluminösa uppenbarelsen som satt på en sten och utstötte några slags gutturala ljud som varken han eller hon förstod något av.
Husmor, som ju som sagt älskar djurens sällskap, njöt av
sitt spännande sällskap och pratade jollrande och klickande med minken som kom
allt närmare. Stannade då och då och sträckte på sig, vädrade i luften och
kikade slugt på den baddräktsklädda lanttanten.
När endast två meter återstod till nämnda tant ändrade sig
emellertid minken och tog det säkra före det osäkra och slank ned i vattnet.
När Husmor kom hem till stugan berättade hon stolt om sin
upplevelse för Husfar. Denne lyssnade förstrött och lite avmätt men kom sen med
en dräpande kommentar i vanlig ordning.
- Tro tusan den var nyfiken –
det är val inte var dag han ser en så pass redi knubbsäl i den här sjön…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar