Gården låg tyst och stilla i gryningen. Solen aviserade sin
ankomst genom att buffa ett dimhölje framför sig som sakta steg ovan granskogshorisonten
för att snart upplösas gentemot en ännu blekblå sommarhimmel medan jag gick ut
till Fähuset.
Åh! Nej! Min vackre, tillgivne, tama och pratsamme tupp
Douglas låg död i boxen. Han har haft ont i ett ben en tid och jag har burit
honom ut om morgnarna, burit in honom i skuggan mitt på dagen och burit in
honom i Fähuset igen om aftonen.
Men ack, i morse kunde jag bara ledsen konstatera att min
roliga trogne tuppkompis var död. Plötsligt hör jag ett pip bortifrån
Katthuset. Kattan Snäll-Grålla hade kättlat
– underligt nog endast en liten kattunge och jag vill gärna tro det är nån
mening med det.
För visst är det så att nattens skeende i mitt lilla Fähus
skildrar i sin litenhet ändå Livets stora obevekliga gång: Liv släcks och liv
tänds…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar