Ibland ter sig fjärilens liv som avundsvärt och något att sträva efter.
Tänk att få vara så vacker, så graciös, fjäderlätt, lite mystisk som ljudlöst och skyggt fladdrar med fragila vingar med bedårande färger och närmast outgrundliga teckningar och mönster.
Men, smolket i bägaren är ju att livet då skulle vara så olidligt kort och att det sannolikt skulle stressa en så till den milda grad att man ändå skulle sluta som en tung skalbagge på rygg som, ohjälpligt tömd på kraft och energi, bara orkar veva lite med benen och som i efterklokhetens kranka blekhet frågar sig själv varför man är dum nog att sträva efter något annat istället för att vara nöjd med det man har.
Och är…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar