Vintertankar...

Vintertankar...

Igår hade jag en sällsamt vacker hemfärd.

Hem på vägar genom ett mörkt och vintrigt Småland.

Ett nyfallet snötäcke gjorde dock Småland mindre mörkt. Och inte bara det!

En klart lysande fullmåne förvandlade kvällen som vore den istället en vaknande dag som tveklöst släppte iväg mörkret och lättjefullt tog emot ljuset som silar sig in mellan björk och gran.

När jag kom hem till Gården gick jag in med väskor och kameraryggsäck, visslade på både hund och husfar, jodå, det funkar ungefär likaledes, och så gick vi ut i det gåtfulla ljuset som famnat vår gård.

Stillhet. Vi befann oss i en stillhet.

Så traskade vi uppåt gärdena. Under kängors och stövlar tyngd knarrade snön vagt men ínunder katte och hundars tassar undslapp snön sig inte det minsta ljud.

Stannade mitt ute på åkern. Tittade på den kringgärdande skogen som månen gav långa, långa skuggor långt in på den snöklädda vita vallen. Träden stod mörka och kala i skarpa siluetter mot den lysande gubben. Inte spöklikt utan mer hemtamt. Välkommet. Som några goda vänner vars närvaro man registrerar, tryggt och utan att ifrågasätta.

Flera stjärnor hade hunnit framträda på det dovmörka himlavalvet. Satt där som små gäckande nålshuvuden och lät mig tveklöst fortsätta grubbla över den eviga frågan om liv i rymden.

Så stilla. Så lungt. Så behagligt.

Från granngården hördes några kalvar hungrigt råma. Lite trafikljud hördes, vagt men dock, utifrån länsvägen långt borta.

Ett flygplan störde den visuella stillheten på himlen, som vore det en glidande blinkande stjärna som far rätt över himlavalvet. Först långt efter att planet passerat över nejden nåddes vi av ett muller som avslöjade att det ingalunda var en strålande stjärna.

Så gick vi igen. Över vägen och genom skogen. Det gällde att ducka för alla snötyngda grangrenar som sänkt sig lågt och böljande över vår stig. Ljudlöst sprang hundar och katter kring oss i kvällen.

Så kom vi ut uppe på tarmen längst upp på Stuvegärdet. Såg snart huset och ladugården. En rökpelare steg från skorstenen och blev tydlig i månljuset.

Det ljus som fick snön att gnistra och glimma i varje steg.

Makalöst vackert. Mjukt, fint, famnande, inbjudande.

Mångubben log. Kvällen log. Livet log. Till och med Husfar log.

Och jag? Jo jag, jag ler ännu...

Er Mickan