Svisch, svisch - schas, schas

Plötsligt råder nya tider här i huset.

Det tar sig bland annat uttryck i nya ljud.

Som; svisch, svisch, svisch.

Åtföljt av en mansröst som säger; Schas, schas, schas!

Däremellan åtföljs det hela av suckar, pustar och stön.

Har något kreativ kunnat lista ut vad i hela friden som försiggår i det annars ganska så fridsamma huset långt ute i de småländska skogsbygderna?

Nej, det är nog inte gott att veta.

Men låt mig förklara.

Jag hade en enda dag hemma som avbrott på en lång serie arbetsdagar i följd. Den dagen råkade föregås av att jag inte var riktigt tillstädes vilket min lekamen visade genom att pallra sig upp i rediga trettionio grader. Men så väntade ju den där lediga dagen så jag tänkte att då får väl kroppastollen ta och vila upp sig lite.

Men, eftersom dagarna hemma i häradet, är få så gäller ju att planera in eventuella nödvändiga förehavanden, såsom att besöka en landstingsanknuten inrättning typ sjukhus eller dylikt, en sådan dag.

Därför hade jag nu denna dag planerat in ett besök för att scanna genom juvret i den kringambullerande juverbussen som stannar till här och var och samlar in oss lite mer förvildade damer för vartannatåråterkommande tutt-titt.

Sagt och gjort. Sanering vidtogs och en stadsresa företogs. Men väl inne i den lilla kupén i juverbussen insåg undertecknad att jag tagit fel på tid, jag var för tidig. Suck. En uppmärksam - och onekligen rättfram - dam på sätet intill sade resolut till mig då jag suckade över fadäsen att vara alldeles för tidig:

- Äsch, sätt di ner o logna ner di lite, de ser du ut att behöva...

Skam till sägandes var jag rädd för att hon nog hade helt rätt, men att det syntes så tydligt på tanten, det vill säga mig, det var förvisso en aning skrämmande.

Men hon var bestämd, reste sig rent av och greppade en veckotidning, flaxade framför ögonen på mig och sa:

- I den häringa tininga ä de la inte så där vässt mye att läsa i men det finns la ett o annat du kan vila ögonen på så du kan ge di te tåls e stund...

(Att jag själv bidragit med ett och annat reportage till den där tidningen sade jag inget om)

Jag log enfaldigt, mumlade ett tack och började bläddra i ovan nämnda kolorerade veckotidning. Efter att ha läst om nya pajer, som knappats kändes nya, och smörgåstårtor samt om en medelålders dam som blivit sol-och-vårad och ville varna oss andra medelålders damer för sagde sol-och-vårare (medan jag buttert tänkte att just det ju ändå knappast kan drabba mig eftersom det inte finns nåt att sola eller våra eller vad det nu är han gör) blev det slutligen min tur att gå genom de stora.

Manövern när detta sker gör mig så konstig. När juvret trycks samman där mellan glasbrickorna och intar formen, färgen och massan av då Farmor häller smeten i sin allra störste emaljerade form då hon gör sin allra största ostkaka för en sisådär trettio personer, ja då har jag svårt att kontrollera mig.

Antingen fulkomligt spricker jag av ett hysteriskt nervöst fnitteranfall eller så famnas jag av djup melankoli...

Nu blev det det senare. Kanhända på grund av de där trettionio graderna i kroppastollen vid vilken de där ostkakeliknande juvrena är vidhäftade.

Smått omtöcknad av såväl så mycket social närhet, jag menar vi satt nog sex damer sammanlagt nära varandra i en liten kupé, så mycket mänsklig närvaro upplever jag sällan i mitt liv, och med synintrycken från tutt-titten ännu på näthinnan vacklade jag ur juverbussen vilken stod uppställd utanför sjukhuset - som faktiskt ligger på Bättringsvägen!!! Det är sant!

Då får jag se en bekant nuna komma vacklandes IN i sjukhuset. Det var ju för bövelen Husfar som stödd på ett par karlar tog sig in där.

- Vafalls?

- Detta torde undersökas!

Sagt och gjort. Glömt var både feber och ömmanade barm, med ny(fiken) schvung i steget var nu näsan riktad mot sjukhusdörrens entré med fast beslutenhet att finna gårdens Husfar som ju setts vingla in där.

Sjukhuset är nu inte större än att man med endast ett begränsat mått av lokalkännedom och slutledningförmåga ändå genast vet vart man ska gå. Och si, visst fann jag stackars Husfar i ett litet rum.

Stackas lille far låg blek och tagen med strumpan av på en plattfot. Och då menar jag platt fot. För den hade just haft en sisådär fyra hundra kilo över sig. Och då var det inte jag. Utan något mycket hårdare.

Efter en stund blev jag med automatik Husfars skötare. Jag fick en rullstol i handen och order av bastanta sköterskor att han skulle köras till röntgen. Basta. Sen skulle han köras än hit och än dit. Det var hissar som skulle passeras och dörrar forceras. Jag har då aldrig tagit körkort på rullstol och Husfar var uppenbarligen medveten om detta ty han varnade i alla lägen.

- Akta! En dörrkarm!
- Se upp, här är det trångt!
- För bövelen, kör sakta!
- Aj, dörren hade jú för fasen inte öppnats!
- Men akta!

Nåja, efter några turer på olika våningar och undersökningar stod det klart att det förelåg några frakturer i foten på Husfar.

Och konstaterar, det är vad man gör på det sjukhuset. När konstaterandet är avklarat är det vidaren hädanfärd mot uträttande sjukhus.

Jag förvandlades återigen till personlig assisten, skötare och förmyndare. En roll som på det hela taget kändes ganska angemän måste jag tillstå.

- Jag antar att Frun kör maken till höglandssjukhuset för vidare vård, sade en läkare, mer som ett konstaterande än en fråga.

Jodå, visst gjorde Frun det.

Då var det dags för en ny rullstolsfärd genom sjukhuset med stackars husfar som frös och huttrade och såg allmänt eländig ut. Sannolikt i en kombination av smärta samt rädsla över att vara i min vård.

Ja, så var det till att knata efter lilla trotjänande Skodan som stod vilsen ute på en stadsbelägen parkering och längtade till landet, så svängde jag ända intill entrén och lille Husfar stuvades in.

Han var så spak och medgörlig att jag en sväng övervägde att nyttja tillfället till diskussioner om ett växthus eller annat vars förverkligande jag gärna hade emotsett på gården, men med tanke på hans stackars platta fot så avstod till och med jag från dylika diskussioner.

Så blev det ytterligare några timmar på ett sjukhus vilket slutade med en gipsad foto och ett gipsat ben upp till knäet. Stackars stackars husfar. Han var inte glad... Jag klappade honom lite tafatt på huvudet ibland och sa;

- Såja, såja, Far lille...

Ja, framåt eftermiddagen var de landstingsrelaterade äventyren äntligen över. För den här gången i alla fall. Körde hemåt, nästan lite darrig eftersom jag varken tagit frukost eller kaffe då jag ju bara "stack iväg en snabbis till juverbussen på morgonkvisten"...

Som lök på laxen blev jag stoppad av en polis och fick köra av vägen intill ett gäng övriga poliser. Nervöst vevade jag ned rutan och frågan hasplade ur mig fortare än tanken.

- Jaså, du vell se om ja ä nyckter o tillräknerlig, sa jag skarpare än vad jag hade avsett.

Efter att ha blåst och efter att körkort kontrollerats sa polisen:

- Ja, nykter är du ju i alla fall...

Pust. Jaja, så småningom kom vi hem och det som återstod av den lediga dagen, då min stackars febriga lekamen skulle ges tillfälle att återhämta sig, ja den gick förstås till att inrätta Husfar utefter rådande förusättningar.

Sonens säng fick bli lösningen beträffande nätterna. Jag bäddade rent och bar dit husets största kuddar eftersom jag, i egenskap av personlig assistent och vårdare, fått order om att husfar skulle ligga med benet i högläge. Invid sonens säng har han också teve. Bär jag dessutom dit tidningen, inte den kolorerade veckopressen utan dagstidningen, så har han nog allt han behöver.

Så gick jag ut på gården och skötte om allt och alla som behövdes skötas om. Nästan utmattad gick jag sedan till sängs, allena i sovkammarenn

Låg och ömkade mitt, ja vårt, öde en stund. Kände mig darrig, trött och sleten.

Och vissheten att den påföljande morgonen skulle bli mycket tidig eftersom jag var allenarådande med gårdens alla sysslor innan jag skulle hasta iväg till arbetet på en icke kolorerad tidning i Långbortistan gjorde att allt plötsligt kändes tungt. Melenkolin från synen då barmen inför mina ögon förvandlades till ett storkök anpassad mängd ostkakemassa återkom.

Övervägde seriöst att gå ut i fähuset och hämta tuppen Douglas. Ni vet, han som ju låter som en professionell gråterska verksam i kölvattnet på Ali Baba och rövarnas framfart då han galer. Tänkte placera honom på min sängstolpe så att åtmintone han kunde sitta där och med emfas gala ut och besjunga och instämma i stackars matmors självömkan. Jag menar NÅGON kunde väl tycka i alla fall lite synd om även mig?

Men vid närmare eftertanke insåg jag att om den stackars tuppen sutte där på min sängstolpe en hel natt kunde detta med största sannolik ta bort dennes virilitet - o det ville jag inte. Så jag sov utan vare sig tuppar eller gråterskor vid min sida.

O stackars husfar, ja han låg blek och uppgiven i Sonens säng och zappade mellan kanalerna, de är nog hela fyra till antalet...

Men på morgonen blev det nya tag. Fyra ringde klockan och jag var piggare igen, trots att tuppen inte delat mitt öde.

Efter att ha klarat av utomhussysslorna och inomhussysslorna och gjort det bästa av den egna civiliseringsprocessen så bar jag också ned min furstliga kontorsstol på hjul.

Denne sitter nu Husfar i därhemma. Med sin friska fot skjuter han ifrån och så rullar han fram över golvet med kraffulla svisch, svisch, svisch.

Men eftersom det är fem små kattungar och därför tjugo små små mjuka mjuka kattfötter som inte får köras på åtföljs svischandet av konstanta utrop från husfar.

- Schas, schas, schas...

Nej, nu måste jag iväg kära läsare!

God morgon!!!

Jag övervägde seriöst att gå ut i fähuset och hämta tuppen Douglas. Ni vet, han som ju låter som en professionell gråterska verksam i kölvattnet på Ali Baba och rövarnas framfart då han galer. Tänkte placera honom på min sängstolpe så att åtmintone han kunde sitta där och med emfas besjunga och instämma i stackars matmors självömkan...