Frusna drömmar...

Fastän våren på flera sätt visat sin närvaro så är det ännu mycket som är kapslat i vinterns famn, som vore den ovillig att släppa taget.

Isen ligger ännu tjock på såväl min damm, ni vet, den jag kallar min lyckopöl därför att jag alltid åker upp några steg på lyckostegen då jag badar där.

Isen ligger också tjock nere på Tjurken som syns här bakom björkens draperi. Ännu dröjer det innan storfiskarn Börje sitter där på sin soffa och grubblar över hur han ska lura Gammelgäddan i sjön, måhända densamme som en gång bet salig Mor Ninni i stortån? Gammelgäddan alltså, inte Börje...



Ja, fastän flyttstrecken nu trafikerar himmelen ovan Gården rätt så frekvent och fastän att krokusen vågat att titta fram, så dröjer det ännu innan det innan det blir en tidig kaffe - i en blå mugg - alldeles intill vattnet där nattröken ännu briserar ovan ytan.

Ännu dröjer en tur med båten och ännu dröjer en barfota gryningsvandring i daggvått gräs...


Ännu kvarstår många arbetsresor i mörker och halvdunkel innan solen kommer så tidigt och stannar så länge att såväl resan till, som från, Långtbortistan kan företas i dagsljus.



Men en sak är säker. Det kommer! Ljuset, menar jag. Solen lär snart anlända tidigt och gå sent.


Tills dess får vi drömma.
Att drömma är härligt. Befriande och bejakande.

Även frusna drömmar...