Regler till för att brytas...

Jag har inte så många medtrafikanter på min färd mot en ensam lokalredaktion i Långtbortistan. Och de få jag har är nästan lika förvirrade som jag.

Vi två, alltså dagens enda trafikanter, var båda överens om den Stoppregel som rådde men hesiterade kring vilka omkörningsregler som gällde vår lilla väg genom skogen.

Eller var det egentligen så att vi båda tvekade, eller rent av var ovilliga, att ens passera den skrämmande stoppskylten vilken tydligt markerar gränsen mellan vår skogliga tysta trygga värld och den stora bullriga farliga världen...

Emellertid. Efter korta överläggningar, en gemensam telepatisk och varsin egen inre, fattade vi båda varsitt beslut.

Medtrafikanten stannade kvar medan jag, till slut, ändå passerade Stopp - fast jag egentligen ville slå följe med min fyrbente medtrafikant och stanna kvar i den skogliga tysta trygga världen.

För vad den där ilsket röda skylten framme vid stora häradsvägen egentligen säger är väl; Stopp! Stanna! Hit men inte längre!

Men, men, regler är ju till för att brytas...