Jag är dessvärre ingen vidare naturspanare då jag är ute och vandrar. Varför inte, undrar du kanske. Jo, det är för att jag har fem hundar, och oftast även en eller två katter, i sällskap. Då hundarna har väsentligt mer spring i benen än undertecknad och lekande lätt springer en bra bit före mig så hinner de skrämma bort det mesta som finns att se. Det gör, tyvärr, att jag ofta blir utan de härligaste och häftigaste naturupplevelserna. Tror jag åtminstone.
Men idag hann jag, om än på långt håll, bevittna ett hur ett tranpar lät sig förföras av våren, gryningen - och varandra. Men strax fick de syn på oss och kände sannolikt att de föredrog en plats utan publik för sin gryningskärlek.
De imponerande vingarna fälldes ut, flygmaskineriet sprangs igång och så lyfte de. Värdigt och vackert seglade det kärlekskranka tranparet rakt in i den glimmande gryningen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar