Härförleden for jag till en Stad för att ägna mig åt att fira högtid. Inte vilka högtider som helst utan högtid i Kärlekens tecken. Jag skulle nämligen viga samman några giftaslystna kärlekspar.
Vigslarna låg ganska tätt efter varandra i tid. Den första vigseln hölls i en mer traditionell lokal där jag ofta ägnar mig åt den sysslan, nämligen i kommunfullmäktigesalen i Stadens Stadshus.
Efter att ha fått nöjet att förklara dagens första brudpar vara man och hustru och sett ännu en bröllopskyss där leende läppar möter andra leende läppar, hastade jag vidare ut ur Staden för att ta mig fram till platsen där ännu ett bröllop skulle firas.
Detta dagens andra bröllop skulle firas i en gammal, gammal stensatt och delvis nedgrävd byggnad a la stor jordkällare liksom.
Bruden och några närstående var redan på plats. Pyntade och prydde den mörka och kalla lokalen med hundratals levande ljus så vi fick både lite ljus och kanske rent av lite värme. Åtminstone kändes det så.
Långa rader av värmeljus flämtade gyllengult. Kandelabrar med höga rena stearinljus lyste sobert upp platsen där vigseln skulle förättas och gav så mycket ljus att jag kunde se i mina vigselhandlingar.
Gäster, bröllopsvittnen och släkten hade samlats i den gamla stenkällaren som Bruden och barnen hade gjort så vacker, så vacker inför den stora högtid som alldeles strax stundade.
Trodde vi ja...
När både en och två akademiska kvartar hade passerat och ett imponerande stort antal samtalsämnen hade avhandlats bland de huttrande, men tålmodigt väntande, bröllopsgästerna, började fler än vigselförrättaren nog undra var brudgummen i fråga höll hus.
Frun, ja den blivande alltså, började kanske misstänka hur det hela kunde förhålla sig för hon tog en ung tonårig son avsides, bad tyst denne unge herre att springa iväg över kullarna mot hemmet för att se om den försvunne och högt saknade brudgummen fanns där.
Vi andra slog knut på oss själva och uppfann ännu några samtalsämnen, det är närmast förbluffande hur verbalt kreativ människan kan vara - när det behövs...
Och det gjorde det ju.
Nåväl, snart kom sonen tillbaka med andan i halsen, såg glad och generad ut på samma gång. Viskade något till den ömma Modern, den festklädda bruden, vars anlete antog påtagligt likartade anletsdrag. Road, generad och något mer. Oklart vad...
Men den som hade allra tydligast uttryck i sitt ansikte var den i dörren nu uppdykande brudgummen.
En mer yrvaken, generad och smått förvirrad man torde icke gå att skåda!
Sagde brudgum hade somnat där hemma bland soffans sköna kuddar...
Minsann.
Med viss munterhet vigde jag dem samman. Jag kunde emellertid inte låta bli att högt ställa frågan till brudgummen huruvida han kände sig tillräckligt vaken för att svara på den viktiga frågan om han ville älska sin tilltänkta i nöd och lust.
Han svarade ja. På båda frågorna.
Denne sömnige brudgum var nog den raraste och mest tilltalande brudgum jag någonsin vigt!
Han var bara sååå fin, så himla söööööööt, nästan pojklik, i sina yrvakna genans. Och grann att titta på var han också.
Nästan så jag ville haft en liten del av den där bröllopskyssen...
Ack ja, ack ja, ack ja. Jovars, jag vet, jag har ju Husfar...
Huruvida det nu blir något med det däringa kyssandet är emellertid tveksamt.
Ni minns väl Husfars kommentar;
- Ha, de ä la inget att kyssa en groda!
- Tänk på me sum måste hångla mä e padda...
