Vad ser du?

När jag, vilket numera är väldigt sällsynt, har en morgon hemmavid och därför kunde unnat mig att ligga kvar i sängen, då tassar jag i alla fall upp i svinottan. Men inte för att stressat gripa sig an allt som fort, fort måste göras innan vi åker iväg åt varsitt håll, bort från gården, till våra respektive åtaganden i allmännyttans tjänst. Typ.

Nej, jag stiger upp för att njuta av att det är just det jag inte behöver göra. Stressa alltså. Ett par lugna morgontimmar i gränstrakten mellan natt och dag, just när gryningen välvilligt låter dagen smyga fram och formera sig, är precis vad min själ traktar efter.

Det första jag gör är att klappa katten som hungrig och trånande stryker sig mot mina raggsocksbeklädda anklar och går slalom mellan fötterna på ett risktagande sätt för både katten och mig själv. I mitt fall handlar det just om fall. Risken att falla. I kattens fall, handlar det om risken för att vara inunder mig när det sker. Fallet. Då krossas katten och de nio liven ryker bums.

När katten fått mat, tar jag itu med att tända i vedspisen. Därefter tänder jag en massa massa stearinljus, höga och låga, värmeljus och fotogenlampor. Belåtet ser jag mig omkring och låter blicken landa på de fladdrande lågorna, en efter en. Tassar fram till hörnet i köket, drar till mig kaffebryggaren, fattar kaffekannan, vrider på kallvatten och låter det spola en stund ty nu har vi gott om vatten i vår brunn igen. Fyller den, kannan alltså – inte brunnen - med kallt gott vatten, häller det i bryggaren, tar ned ett melittafilter och monterar i tratten, fyller på kaffebönor, nåja, malda sådana, och trycker därefter på knappen.

När den drar igång, bryggaren, så låter den nära nog skräckinjagande, som ett jetplan som värmer upp motorerna, men sedan lugnar den sig. Ljuden i köket består nu av vedspisens sprakande och smackande, kaffebryggarens surrande, hundarnas snufsande och kattens kraskande.

Jag öppnar min nya lilla älskade laptop och sätter på högtalaren på bänken. Letar i datorn fram lite mjuk, skön och stilla musik och snart hörs även lågt ljudande toner strömma genom köket. Jag stoppar i ett par vedträn till i vedspisen. Ställer mig med ryggen mot spisen och känner den sköna värmen i svanken.

Låter min blick falla på mina fina smidesljusstakar som jag positionerat på köksbänken. Längst bak står kvinnan som bär en horisontellt liggandes man på sina händer, sen kommer hästen, kossan, tuppen, fåret och grisen, Jag ler och tänker på vilken symbolik som egentligen ryms i denna konstellation. Allt är upp till betraktaren att tolka. Berätta gärna - vad ser du?

Önskar dig en fantastisk lördag med massor av fina händelser, kreativt och konstruktivt arbete och en massa skön harmoni som strömmar inom dig…

GOMORRHÅR!