torsdag 26 januari 2017

Valparna styr tillvaron

Nu har vi kramat och pussat Husfar ”Hej då” för dagen, hundarna och jag. Jag petade in några extra vedträn i spisen, fyllde på kaffe i koppen och satte mig vid kökets höga barbord med min laptop på bordet.

Knäppte på högtalaren borta på hyllan och kopplade samman med min dator och nu strömmar lite god  musik ut ur högtalaren under vilken Randis sitter och käkar lite torrfoder med kraskande krasande läten.

Tvangs häromdagen proviantera i en affär jag icke plägar handla i, fann inte mitt knäckebröd av sorten Havre utan det fick bli Sport istället, ett välfärdsproblem som dock stör både mina smaklökar och känselsensorer ty varken smaken eller tuggkänslan detsamma av Sportknäcket som Havreknäcket… Oj oj oj, sickna stora problem man kan ha va?

Tillvaron är hektisk och det händer hela tiden saker som gör att det inte blir en endaste stilla morgon – som jag ju både älskar och behöver. Men idag tar jag mig en stund. Äntligen.

Många frågar hur det står till med klanens lilla Farmor, till er alla kan jag glädjande berätta att hon är lyckligen hemkommen, hem till gamla farfar som fyller nittio år i höst.

Hon mår efter omständigheterna okej, har ont förstås efter det stora ingreppet i magen, men hon är tapper, så tapper lilla farmor. Många av er skickade ju hälsningar till henne, jag tog faktiskt alla hälsningar ”på allvar” och skrev den dem ALLA och samlade dem i ett sms och sände henne på sjukhuset, bara ett par dagar efter den stora operationen.

Hon svarade efter ett par timmar. ”Så många hälsningar har jag då aldrig fått i hela mitt liv – och kommer nog aldrig få igen – nu tror jag bestämt att jag blev friskare på en enda gång”, skrev hon glad och rörd över era omsorger och hälsningar!




Här i huset styr valparna i stort sett min tillvaro, jag försöker tappert lära dem bli rumsrena men är inte i hamn där.

Försöker även få dem att följa mig och patrullen när vi är i skogen, men när de är båda valparna så triggar de igång varandra och drar iväg på upptåg och struntar i mig. Håller man däremot ena valpen i koppel så är livet astråkigt och båda valparna går och deppar över livets tristhet. 




De har nu fått sina tremånaders sprutor och har ånyo gåtts igenom av veterinären som inte fann något endaste ting att anmärka på. Om en dryg vecka åker Dylan till sin nya familj, jag är inte hemma här den helg då han åker så kanske kommer jag inte gråta så mycket…

Trots att de är världens underbaraste sötaste finaste ljuvligaste valpar får jag tillstå att de är utpräglade busfrön. Nästan huliganer. Fy vad de hittar saker hela tiden som de massakrerar och flisar ned till ingenting. Suck!

De har dessutom en Partner in Crime! En högst samarbetsvillig KATT vid namn Randis som hoppar upp på höga bänkar och hyllor, som skarpögd söker över lämpliga ting som går att peta ned till de förväntansfulla hundarna som står nedanför, djupt impade över den djärva katten!!!

Sen när hon petat ned, exempelvis Husfars spänningsmätarpenna, ett handtovat vackert rött juläpple, en hårkam, en gardinstångsknopp, ett stearinljus osv, så skakar hon lite belåtet på morrhåren, slickar sin bästa petartass lite nonchalant, sen sitter hon där och N J U T E R medan hon ser hur valparnas sylvassa tänder dissekerar den nedpetade tingesten tills bara flisor återstår...

Jaja, det tröstar lite att tänka på att det hela är övergående – för det är det väl???

Ha en fin dag!
Mickan











1 kommentar:

  1. Skönt att lilla farmor är hemma!
    Det är tur att de små valparna är så söta, då är det lättare att stå ut med allt bus de gör och det går ju faktiskt över. Dina hundar har gjort så fin reklam för rasen, så jag vill ha en Jack Russel också. Inte när jag tittar på de sista bilderna kanske?
    En fin dag till dig också!
    Sivan

    SvaraRadera