Den Häcklande Hägern

En rackans kaxig och självbelåten häger häcklar mig. Mest jämt och ständigt. Fast - kanske ändå mest på morgonkvisten. 

För när jag i ottan på barfotafötter med stans hårdaste hälar, stegar ut till postlådan i nattsärk och pluppfrissa står han där så kaxig i dammkanten. Glor i ögonvrån på mig på det där viset som man gör när man anstränger sig för att visa att man INTE glor -men ändå glor... 

Då är han väl redan mätt och belåten efter att ha plockat och kalasat på några av Lyckopölens stackars kräftor som ju snart inte har något vatten att gömma sig i, nu i desse torktider.

Jag blir lika vresig var gång jag får syn på den här kanaljen och stormar, nåja, ut för att schasa bort honom för att försöka rädda de kräftor som räddas kan i den lilla vattenspegel som är kvar.

Den häcklande hägern betraktar mig i ögonvrån och ser en stor tanten i flaxande nattsärk och med håret på ända, nalkas honom,  men han sitter stilla. Lugn. Utstuderad. Beräknande.

När jag rundar dammen, muttrande och flaxande med armarna och börjar närma mig fågelskrället så fäller han ut sina breda vingar, niger till med de avundsvärt smala benen och lyfter. Tar typ fem vingtag bara ett par meter ovan vattnet och flyger helt sonika bara över till andra sidan dammen där han landar, vänder sig och flinar skadeglatt mot mig.

Jag blir ännu ilsknare, vänder om och börjar småspringa tillbaka för att återigen runda dammen så jag kommer över på den sidan dit den häcklande hägern så obesvärat landat och arrogant sitter och flabbar åt mig.

Ett par meter innan jag är framme hos nämnda fågelskrälle, gör han om proceduren, fäller ut vingarna, niger till och lyfter och flyger bara strax ovan vattnet till andra sidan. Där landar han, vänder sig om, hånskrattar och ger mig fingret.

Den jäkeln, tänker jag skitsur, vänder och labbar tillbaka, fast besluten att vinna kriget. Men jag som inte ens med den bästa viljan i världen, kan tillskrivas en god kondition, börjar få andnöd och ansträngningsastma vilket gör att mitt morska muttrande och morrande mer övergår i ett väsande.

Och si, det verkar som om mitt väsande väcker något slags medlidande hos den rälige fågeln. Eller så är väsandet helt enkelt ett språk han förstår.

För plötsligt lyfter han och flyger långt, långt bort från den galna och väsande lanttanten…

Ha! Visserligen var priset en smula högt, men dock, jag vann!  

Och du, det kunde ju varit värre – jag kunde ju drabbats av diarré-,& pluttanfall…