Min egen Nils Karlsson Pyssling

Mina kära fina rara läsare! 

Jag bara MÅSTE berätta om hur en alldeles vanlig dag kan starta på ett inte alldeles vanligt sätt.

I morse då jag satte ned båda fötterna på golvet och fortfarande satt kvar i sängen för att ta mina mediciner eftersom jag ju är allergisk mot hundar, hästar och katter (jo, det är faktiskt sant hur galet det än låter) så hör jag små ljud - men tänkte förstrött att det väl är hundarna eller katterna.

Plötsligt händer det. Från sin position under sängen hoppar plötsligt en liten krabat fram mellan mina fötter (jag håller på att ramla av sängen i pur förvåning) hoppar fram ett par steg, vänder sig om, tittar mig stint i ögonen och frågar:

-        -   Är du min mamma?

En stenknäcksunge sitter kavat men lite dammig och med båd katthår och hundhår runt fötterna har tillbringat natten inunder min säng. Som om den suttit där och otåligt väntat på att jag skulle vakna.

Ni må tro att jag glosögd och klentroget stirrade på denna krabat som plötsligt satt mellan mina nakna fötter som vore den min egen Nils Karlsson Pyssling!!!!

En Nils Karlsson Pyssling i fjäderfävariant som när jag, i dennes tycke, äntligen satte ned fötterna så hoppade han alltså frankt fram och undrade om det nu nångång skulle bli nån ordning på torpet.

När min värsta förvåning hade lagt sig så insåg jag att jag måste hjälpa denna krabat ut till sin mamma som jag hörde ropa högt upp i körsbärsträdet där ett par haft sitt bo nu i vår. Men först fick jag dra på mig något hjälpligt eftersom jag låg där på golvet och pratade o jollrade med Fågel-Babyssen i bara mässingen.

Snart kom alltså en underlig karavan ut på trädgården, jag först i nattsärk med Babyss i handen som bet mig något alldeles rasande i tummen, sen kom hundarna och sist kom Spöket, Fin-Dos, Cat Russel och Nils. Att få det där fyrbenta sällskapet med sig på fågelräddarinsats var definitivt inget jag önskade men så är det bara på morgonkvisten, att när Matmor kommer ut så kommer hela tasspatrullen rusande och väntar på frukost. Nu ville jag emellertid inte servera denna förtjusande unge till frukost utan försökte distrahera och schasa undan katterna medan Stenknäcksbabyssen varsamt placerades i ormhasseln en bit ut i trädgården.

Med en blick fylld av både förvåning, trötthet och kanske lite tacksamhet tittade den dammiga lilla vännen på mig ett ögonblick, blinkade och framförde ett ordlöst; TACK... 

Så flaxade han med vingarna och försvann in i den lummiga busken.

Jag tog tasspatrullen med mig tillbaka till huset och serverade dem deras olika frukostar och förhoppningsvis är nu allt frid och fröjd.

Förutom att jag sitter här med en värkande tumme. Men det var det banne mig värt! 

Puss & Kram!

Er Mickan