Vandrade försiktigt bortåt mossarna när ett par blåsippor
log skyggt mot mig ur en mossbelupen skogsbacke. Kände plötsligt strupen
snörpas ihop och hörde mig själv snyfta till.
En snyftning av längtan. Av lättnad.
Lättnad över att blåsippan med sitt vänliga leende berättade
att en lång och kall vinter äntligen är till ända.
Nu ligger det bakom mig, det mörka trista vinterhalvår som
kantats av lekamliga tillkortakommanden vilka leder till att själen blir skör
och huden tunn.
Nu vill jag, likt sippans fragila men livskraftiga rotverk,
fyllas av ny energi och ödmjukt välkomna och ta emot vårens mjuka värme och ljuvliga
ljus.
Tack fina blåsippa för att du väckte mitt inre hopp…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar