Ikväll när jag kom hem, parkerade bilen i maskinhallen, gick
ut ur densamma, drog för den stora skjutdörren, vred om hänglåset och gick mot
lagårn – ja då gnäggade hästarna. Lågt men indignerat, närmast anklagande. Getterna
bräkte grinigt. Hätskt. Tupparna galer ilsket.
Djuren säger ifrån. Gör som älgarna. Protesterar. Tycker verkligen
inte om att Husmor åker från dem i mörka svinottan och inte kommer tillbaka
förrän mörkret åter lägrat gården. Jag försöker blidka dem. Förklara. Vädjar om
förståelse. Vi blir sisådär sams.
Resan till jobbet i morse var återigen väldigt jobbig. Snön
vräkte ned, moddigt på vägarna och halt som attan. Mötte inte mindre än tre
plogbilar och tänkte i all min anspänning att någon av dem väl ändå kunde kört före
mig, i min körbanas riktning.
Jag körde sakta. Det gjorde de flesta andra också men en och
annan bilist körde om och slängde upp en kaskad av snöslask och modd upp på min
vindruta vilket i ett par skräckslagna ögonblick gjorde mig helt totalt blind
och oseende. Hemskt!
Bra dag på jobbet, stressig men bra. Gillar verkligen jobbet.
Verkligen. Men avskyr resorna. Verkligen. Igen.
Hade bra och givande Kanban med chef och kommunikatörskollegor.
Jobbat intensivt hela dagen, bjöd kansliet på fika, farmor Ingrids kakor.
Arbetet drog ut på tiden och det hann bli mörkt innan jag
for från Jönköping.
Men åh så vackert det var längs vägen i några mil. Alldeles
klart ute och fullmånen strålade bedårande från himlavalvet.
Vitt, vitt, vitt
så långt blicken kunde ta in omgivningen. Granskogens spiror trånade och
strävade uppåt mot vinterhimlen.
Ett rådjur, en räv och två harar har jag låtit springa över vägen framför mig.
Det vita snötäcket gjorde inte bara de grönsvarta granarna ljusa,
det förvandlade också de spretiga grenarna och de vassa barren till mjuka tilltalande
cumulusmoln.
Nu är jag hemma. Ett långt brev från min väninna Hanne lockar
mig men jag ska spara lite på den godbiten.
Nu ska jag försöka mota bort den förkylning som dessvärre
knackar på dörren…
Puss o Kram
