Om modet att inse läget...

Om modet att inse läget – och försöka lära något av det… 

Jag hålls med trädgårdsarbete och gårdssysslor. Planterar några örter i krukor. Lastar gödsel i skottkärran och blandar i på vissa ställen i landen där det är tomt, gör jorden lucker och näringsrik innan jag planterar nytt.

Rensar, gräver, klipper, planterar, flyttar. Svettas, stånkar och stönar. Och så pausar jag.

Och - det underligaste av allt - jag tillåter mig ta pauser. Ganska långa om det så skulle falla sig.

Tar några klunkar vatten ur min vattenbägare. Torkar svetten ur pannan. Stånkar lite över värken i höft och korsrygg efter de obekväma ställningarna när man står dubbelvikt och arbetar med den omfångsrika ändalykten rätt upp i skyn.

- Snygg ställning, muttrar jag och vill också tillägga att jag givetvis och omedelbart rätar på mig om jag hör något motorfordon i antågande.

Stånkar igen. Torkar salt svett ur pannan men flera rännilar har redan runnit ned genom bryn och fransar och den salta blandningen får ögonen att i sin tur rinna. Men så påminner jag mig själv igen. För vilken tusende gång i ordningen vet jag inte, att jag inte bara ska stöna och stånka, inte bara arbeta, inte bara svettas, prestera och leverera. Jag ska också L E V A!

Och när mitt ”snälla och inre jag” minner mig om detta, drar sig mitt ”stränga och prestationsinriktade inre jag” sig tillbaka en stund.

- Åh vad skönt.

Jag slappnar av en smula. Sätter mig på den stora stenen ett par meter från Lyckopölen. Suckar igen av välbehag. Ger mig själv en imaginär klapp på axeln, en gest som säger: Sätt dig du en stund Mickan, det är okej. 

Öh…?

Det är konstigt att jag ideligen måste säga till mig själv, påminna mig själv, om att jag F Å R vila. Att jag får höra upp med att prestera. Leverera. Producera. Att jag faktiskt inte alls MÅSTE vara duktiga mickanflickan. Jag har så svårt för det.

Ser – tyvärr – mitt eget värde och livsberättigande mycket ur hur mycket jag presterar och hur mycket jag jobbar och producerar. Där är just precis detta som är anledningen till att jag nästan tar kål på mig själv.

Jag driver mig själv så hårt och går så hårt och helhjärtat in för alla jobb och åtaganden att jag helt glömmer att se om mina egna inre kraftdepåer. Stannar inte upp för återhämtning, för vila och ro, utan kör i 200 knyck i alla lägen. Och jag GILLAR DET!!! Jag gillar att ge järnet, gillar att vara duglig, gillar att leverera. Och jag är ganska bra på att ha fullt blås i tillvaron.

Men – så blev det bara för mycket. Det har det blivit för mig under våren. Och för några veckor sedan gick jag sönder en smula. Alla inre energidepåer var tömda, endast ett tomt och ihålligt eko fanns i dem. Jag var helt slut. Helt tom. Helt tömd. Utmattad. Endast gråten gjorde sig gällande.

Gråten gör sig ännu gällande ty jag är gråtmild och svajig. Men har fått hjälp, både med mediciner och samtal. Samtal och resonemang med läkare och specialistsjuksköterska ur vilka jag så smått kan skönja verktyg växa fram. Verktyg jag kan använda i min vardag. För att bromsa mig. För att berömma mig. För att hindra mig och för att lindra mig.

Ett viktigt steg är, enligt dem jag pratar med inom vården, att våga inse vad man drabbats av. I mitt fall är diagnosen akut utmattningssyndrom. Och att när man själv vågar erkänna och acceptera vad man är drabbad av – då är det dags att våga berätta det för andra. Varför det, undrade jag, klentroget?

Jo, därför att man på så vis kanske kan få medmänniskor att stanna upp och reflektera över sina egna liv, sin tillvaro, sitt tempo – kanske är vi flera som borde vara lite mer rädda om oss själva?

Det borde vi tumma på, du och jag, alltså att vi ska vara mer rädda om oss själva! Eller förresten, vi gör en high five på att vara lite snällare mot oss själva...

I mitt fall är det jag själv som är min värsta kritiker och min värsta fiende. Vi försöker närma oss varandra, a och b som finns inuti mig. A) Mitt inre sköra sensibla receptiva konstnärliga djur och naturberoende jag. B) Mitt stränga pådrivande döva blinda krävande prestationsinriktade jag.  

Vi stävar framåt. Kämpar på. Jag och mina två (ännu?) oförsonliga inre jag. Och vi tänker inte ge upp. Var så säker. Jag vill och kommer igen. Men inte ännu.

Plötslig blir jag varse trastarnas tjatter. Jag hör björktrastsföräldrarnas förmaningar och uppmaningar till sina små medan det hålls flyglektioner. Först bland lövtätt grenverk intill stammen, senare mellan olika träd och stammar. Jag lyss till flygplan som högt upp i skyn far kors och tvärs, bärande trötta eller förväntansfulla resenärer på väg mellan olika destinationer. 

Noterar glatt gökens ”koookooo” i skogarna ned mot Bjurvik och ännu högre upp i skyn hörs ormvråkars skrik.  

Jag betraktar fjärilar som fladdrar till synes planlöst från blomma till blomma. Ser svalorna komma i hisnande fart och nätt och jämt nudda vid Lyckopölens yta där de öppnar näbben och snor åt sig en gnutta vatten och kanske en och annan skräddare som råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle och därmed fick sätta livet till. Nåja, de många små svalungarna uppe i de många fågelbona i rännets gamla sticketak ska ju också ha något i magen.

- Mjau.

Rudolf Katt kommer och stryker sig med väldans solvarm päls mot mina myggbitna ben, innan han går raka vägen ned till dammkanten för att spana efter något spännande att jaga.

- Kanske ska jag lyckas fånga en av dessa gäckande vackert utfärgade sländor som glimmar så fascinerande i förföriska metallicnyanser idag?

Så reser jag mig och släntrar ned till lagårn med hundar och katter snoandes kring fötterna. Går in i fähuset och ser om mina nykläckta kycklingar. Pratar och pysslar lite med dem, byter vatten och smular ned några havregryn. Vittjar några ägg i redena hos hönsen men än har inte så många hönor behagat värpa – dessutom är det flera av dem som ”tjuvvärper” ute i det fria, endast vår herre vet väl var alla ägg finns…

Jag går ut genom dyngedörren och vandrar till hästarna, pratar med dem och instämmer nickande i deras klagomur om ömsom värmen, ömsom dåligt bete. Försöker förklara för dem att de måste gå på lite återhållsamt bete för att de inte ska få fång i hovarna – och för att de inte håller sig kvar på tillfälliga beten som jag ordnar åt dem med bara en tråd. Nä – si då kryper de under och rymmer! Då får det bli så att de får gå på sin lilla plätt, väl inhägnad med både nät och dubbla trådar.

Går förbi stenpartiet där jag hålls och arbetar, greppar min vattenflaska och styr stegen in mot huset. Getterna som betar invid dammkanten, bräker när jag och diverse delar ur Tasspatrullen passerar dem. 

Tar av mig arbetssandalerna nedanför farstutrappan och går barfota uppför de solheta trappstegen. Vrider på kranen och spolar fram riktigt kallt vatten som jag fyller vattenflaskan med. Jag låter den stå kvar på bordet medan jag själv går ned på knä och kryper in under köksbänken och börjar jollra med kattungarna. Sickna bedårande sötnosar!!!

Går fram till hyllan och greppar min medicindosett. Får syn på ett textkompendie i den transparenta plastmapp som ligger just inunder hyllan med där jag förvarar min dosett. Jag känner att det skaver obekvämt när jag ser rubriken på kompendiet som ligger i mappen. En rubrik med bokstäver i en font som liknar Gothic Style och som bildar orden: Akut utmattningssyndrom. Bah!

Med en grimas vänder jag bort blicken, känner hur det ilar till av obehag. Går ut igen. Tassar nedför den heta trappan, sätter mig i en stol inunder parasollet som skänker välbehövlig och lugnande skugga i den underligt intensiva solhetta som majmånaden bjuder oss.

Jodå, jag SKA läsa det. Men så fort jag börjar läsa om symtom och orsaker så blir jag ledsen. Och arg. På mig själv. För att jag själv har gjort så att det blivit så här.

Ja, och så är jag där igen. Kampen börjar om. Igen. Och igen.

Och igen…

Katter i kattmyntan...