Jag har i ett par dagar märkt att min fine Gåskarl inte varit pigg. Han har exempelvis inte orkat hoppa upp till dörren på baksidan utan vi har fått lyfta upp honom. Han har heller inte haft nån större aptit.
Igår var han sämre och orkade inte gå ut. Jag lyfte upp honom och bar honom ut och la honom försiktigt i gräset. Där satt jag en stund och pratade med honom och klappade honom på ryggen. Redan då flimrade ögonen och han var så trött och orkade inte lyfta på halsen.
Då kände jag att han var för utsatt där på gräset utomhus så jag lyfte varsamt upp honom igen och bar in honom. Sen satte jag mig intill honom och klappade honom och han lade upp huvudet i mitt knä. Så satt vi en stund och jag pratade och smekte honom över ryggen tills den sista livsgnistan lämnade hans stora vackra vitbefjädrade kropp.
Nu vilar han under den stora eken i vars skugga han gärna gick och lade sig när sommarsolen var för het.
Nio fina år fick jag tillsammans med min modige, lojale, vaktande, beundrande, rolige, knasige och vackre Gåskarl som älskade mig, och bara mig, som kom springandes genom trädgården när jag ropade och som följde med mig på promenader - även när kölden var svår och risken för förfrusna plattfötter var överhängande.
En underbar vän och följeslagare i ur och skur, sommar som vinter, har tagit sitt sista andetag och vilar nu tillsammans med flera andra av mina älskade djur inunder den månghundrade ekens stora krona.
Livet ger och Livet tar...
Farväl fine Gåskarlen min och Tack för nio gemensamma år längs livets stig...
Mina egna erfarenheter av gäss är inte de bästa efter att ha jagats av systerns gåskarl men efter dina rörande ord måste jag omvärdera vad en gås kan betyda.
SvaraRadera