Våga ta språnget...

Det är rätt skönt att smyga omkring, tassa lite mer i kulisserna liksom. Vara lite sisådär lagom diffus i kanterna.


Att självklart existera men göra det lite lagom långt bort.
Till största delen självvalt dold i ett slags slags skyddande vegetation.
I gröna sköna mjuka böljande skyddshöljen.


Skyddshöljen som kan bestå av mycket mer.
Kan vara avstånd.
Geografiska.
Mentala.
Emotionella.


Att ändå ha pejl på läget.
Att nyfiket kika bortöver nästa kulle.
Att ana konturen av det som väntar bakom nästa krök.
Att komma på sig själv med att förväntansfullt faktiskt VILJA gå dit.


Samla sig.
Fokusera krafen. Tankarna. Viljorna.
Koordinera så allt stämmer och drar åt samma håll.
Förbereda så allt hänger med, kropp, vilja, känslor, tankar, kraft.
Och tron och tilliten förstås.


O sen jädrar är det dags!
Språnget är nära. Avstampet. Hoppet.

O endast Ödet vet väl var man landar... O hur de går.

Men det blir säkert himla upplevelserikt längs vägen! Hehe...

God morgon!