Här på gården har den trallande strofen ”Det som göms i snö kommer upp i tö” fått en ny innebörd. Nu när isen drar sig tillbaka uppvisar den undan för undan röda och vita fläckar. Dessa fläckar visar sig vara mina (före detta) mycket stora guldfiskar som ligger fastfrusna i den med öppen mun och stirrande blick. De har, vilket jag bekymrat befarat en längre tid, inte klarat den tuffa vintern i ett alltför syrefattigt vatten.
På den lilla plats i världen där jag befinner mig kom nämligen inget regn från midsommar till dess att vintern, kylan och snön anlände. Det gjorde att vattennivån sjönk med nära nog en meter i ”den stora dammen”. Och ”Neredammen” ska vi inte ens tala om, där var mer eller mindre bara en, förvisso frikostig, omfattande dypöl.
Det är märkligt det här med regn. Det faller precis som det vill. Och var det vill. Och när det vill. Och vill det inte så faller det inte alls. Så var det för oss. Jag vet ju att de flesta klagade över den regniga sommaren och hösten. Jag vet också att de näraliggande Städerna i såväl väster som öster och i de än mer näraliggande Samhällena söder och norr o fick regn. När de fick 24 millimeter regn i en skur kom här 2. Fick de 17 mm i ett kvällsregn fick vi inget.
Många gånger visade SHMI och andra förståsigpåare att ”ihållande regn till och från” (är inte det ett enastående motsägelsefullt uttryck) skulle råda i våra trakter. Jag gladde mig för egen del, dammarnas del, betets del, blommornas del – och fiskarnas förstås. Men ICKE att här föll något regn. Sällan har jag längtat så efter regn och sällan har jag varit avundsjuk på regnutsatta områden och sällan har jag morrat så över allt folk som klagade och suckade över ”denna otroooooligt regniga sommar”.
Det var kanske som husfar muttrade en gång då regnmolnen ännu en gång bara räckte oss lång näsa och drog vidare utan att släppa ifrån sig en enda droppe här över nejden;
- Hm.... Somliga straffar Gud mädäsamma…
Smådammarna i den ”inre trägårn” klarade vi genom att fylla på dem med brunnsvatten då och då när vattennivån i brunnen så tillät. Men frågan är om det var så bra. För nu när isen krupit tillbaka från de grunda smådammarna i den ”inre trägårn” avslöjas mängder med döda grodor. Mängder. Men i detta fall kan vi inte skylla på vare sig lågt vattenstånd eller syrefattighet. Där har helt enkelt varit bottenfruset under denna vargavinter. Stackars, stackars grodor.
Jag kan dock ge ett mycket glädjande besked. Grodorna är på G igen! I förrgår kunde jag höra ett för mig mycket efterlängtat och här på gården ett mycket karaktäristiskt vårtecken. Nämligen den besynnerliga men glädjespridande vårserenaden som utomordentligt kärlekskranka grodor och paddor bjuder på i långa nattföreställningar.
Om man anstränger sig och spetsar hörselnerverna hör man att strofen ”Det som göms i snö kommer upp i tö” har tystnat! Istället kan man svagt, men dock, höra:
En vår är här igen och jag är kär igen
En vår, det är nog så
Att det är den jag väntat på
April, det gör ingenting att vintern varit svår
April, när du nu till sist slår ut ditt blonda hår
En vår är här igen och jag är kär igen
En vår, det är nog så
Att det är den jag väntat på
