lördag 17 februari 2018

En brölande elefant



Klockan ringde vid 02.15. Snöskottardags. För Husfar som därmed lämnade sängens fesvärme och åkte till Staden för att göra gator och torg, trottoarer och cykelbanor mer tillgängliga för stadsborna som inte kan ta sig fram i snömodd…

Inatt blev det emellertid extra dramatiskt inne i Staden ty ett hus mitt i centrum har brunnit upp. Eller ned. Det hus som rymde pizzeria Hawaii. Hua! Otäckt.

Som så ofta annars vid dessa tillfällen då Husfar jobbar om nätterna, följer jag samma mönster och kan inte komma till ro efter att klockan ringt, så även jag är vaken – men jag skottar ingen snö och tjänar heller inga pengar under min vakennatt.

Istället har jag stått en stund och betraktat de tre rådjurskiden som smyger sig fram bak huset var natt, och ibland om dagen också, för att äta frön och säd inunder våra stora fågelmatsbehållare. De är skygga och mycket vaksamma. Det bästa stället att betrakta dem utan att bli upptäckt är genom de höga fönstren uppe i husets toalett. Där står jag på tå och blickar ned på dem medan de äter och då och då krafsar litet med sina framben för att få fram mer mat.

Men så behöver jag snyta mig. Det är alldeles tvunget därtill.

Du milde!!! De stackars rådjurskiden måtte tro att det uppförts en minaret runt hörnet. Denna minaret har ockuperats av en elefant. En elefant med gikt i sin högra stortå och dessutom växtvärk i snabeln. 

Därför brölar denne ockupant ut sin smärta i minareten vars ljud ekande dånar ut över nejden.
Rådjuren sänker blixtsnabbt sina huvuden, höjer upp sina ändalyktar och breder ut den vita runddelen som ett tecken på fara – och så flyr de bort från platsen, bort från det hemska brölandet och bort från – öh – mig.

Snopen står jag där och ser de livrädda djuren fly bort över Stuvegärdet som gällde det livet. Kvar är bara syrenbuskarnas nakna konturer – och jag…





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar