Som sprickor i isen...

Isen på Lyckopölen har råmat ödesmättat idag. Klagande. Ett par rejäla smällar har genljudit gården ett par gånger när det förändrade vattentrycket underifrån värkte fram nya sprickor som sköt iväg längs isen.

På liknande vis känns det inuti. Att nya sprickor har värkts fram.

Klanens Farfar är dålig och ligger sedan snart två veckor på lasarettet. Han mår inte alls bra. Och – det värsta av allt - han kommer inte heller att bli bra. Beskedet gavs igår. Utan omsvep. Nedräkningen har börjat.

Så smärtsamt och så sorgligt. Outsägligt sorgligt. Älskade, älskade, älskade lilla farfar.  

Gårdagens svåra gråt har klingat av. Idag är vi mest tysta och gör, en aning tankspridda, var och en våra sysslor. Vi möts ibland, kramas ibland. En och annan tår tränger fram. Orden är få. De behövs inte. Orden. Man kan liksom luta sig mot, vila, i invand tvåsamhet. Som är fin i medgång men i motgång är den helt ovärderlig. Samhörigheten.

Men sorgen har redan slagit sitt fäste i oss. Som sprickor i isen. Vemodet har lägrat oss. Som dimma och dis. 

Det enda "goda" som vemod och sorg för med sig är att man blir så oerhört medveten om vikten av att ta tillvara på livets gåvor, ta vara på varenda dag, varenda stund och - varandra…